Bo Grandien

Ur minnesteckning av herr Wästberg

Låt mig läsa några stycken ur en minnesteckning om Bo Grandien, diktare reporter forskare, som i mycket handlar om den nära vänskapen mellan Grandien, Tomas Tranströmer och mig, från tonåren genom livet:

Litteraturen såg vi tre som lögnen som hjälpte oss att få syn på sanningen. Genom läsningen fick vi – mer än ute i ”verkligheten” – tillgång till våra känslor där det faktiska byter plats med det möjliga och till andra människors dolda djup och inre sammanhang.
     Ja, litteraturen blev vår skamlösa hänförelse, vårt djupaste allvar. Den krävde en rörelsefrihet som vi fick skaffa oss på eget bevåg. Den läste oss såsom vi läste den. Ett tonfall, en ordmusik öppnade det osedda – och ett bärnstensljus lyste upp svartvita sidor. De stora texterna fullbordas aldrig, de öppnar sig på nytt i läsarens tolkning av förskjutningar och speglingar. Då behövs inga handböcker och förklaringsberg.
     Hånfulla människor skulle säga att vi var litteraturförgiftade. Vi läste sällan böcker om det vi redan kände till på vårt tidiga stadium i livet. Vi läste om det främmande och svåruppnåeliga, noggrant som ett korrektur, vi hade blick för kommatecken, avstavningar, grammatiska snedsprång. Orden frilade känslor som vi sannolikt var för oerfarna för men som trängde sig in för framtida bruk.
     Bibliotek, bokhandel, antikvariat, egna och andras bokhyllor – där låg vårt hem. Bland böckerna – hur de än trängdes på hyllorna – uppstod alltid nya rum. Inget var mer lockande och hemlighetsfullt än dessa böcker som vände ryggen till. Övertäckta med tystnad pekade de in i andra tidsrymder. Inne i dem pågick lidelsefulla utforskande processer som verkligheten där utanför inte orkade med.
     Böckerna består oss med olika framkallningsbad och hjälper oss att fläckvis förverkligas. De lär oss vad som är bottensats och yta. Inne i dem samtalar de döda med varandra och öppnar den enda evighet vi kommer i kontakt med. I papperstunna fantasier sluter de sig kring oss.
     De är en levande materia som trotsar tid och minne. De väcker demoner, rädsla och begär likaväl som glädje, mod och tillförsikt. Vi kan höra dem ibland som då ett saxofonsolo spärrar en gångtunnel. Vi integreras med de döda i undran och kärlek. Vi bär dem med oss, vi kommer att vistas där de är.
     I den stora diktens hjärta brinner en mörk och elakartad eld. Litteraturen är undergrävande genom att inte tjäna ett speciellt syfte, den är inget protokoll över det som händer i ett samhälle. Vi tänkte inte låta oss terroriseras av dem som ersatte humor med kravlistor. Det var heller inte tröst och hugsvalan vi sökte. Vi såg framför oss livet som en massa utkast utan en slutgiltig version. Vi lutade oss över en osynlig reling, såg vattnet strömma förbi, stäven ut i det okända.
     Det fanns böcker som lyste i mörkret. Det fanns böcker så brännheta som hade de legat ute under en värmebölja och fått asfalten att rämna. I början på 50-talet – ljusår borta från De tre musketörerna och Fältskärns berättelser – var de för min del Ekelöfs Färjesång, Henri Alain-Fourniers Den store Meaulnes, Agnes von Krusenstjernas Tony-böcker, Karen Blixens Vintersagor, Jean Gionos Husaren på taket samt Nikolaj Gogols Döda själar, en favorit jag delade med Tomas och Bo.
     Dikten var elementens skimmer längs vår farled från mörker till mörker. Den fogade samman livets pusselbitar och tolkade dess kryptomeddelanden. Som att hos bouquinisten på kajen i Paris öppna en volym på måfå, låta solljuset för kanske enda gången falla över sidorna och plötsligt gnuggas i ögonen av en metafor, av ett ord bland tusen.
     Det var aldrig en fråga om att bilda sig. Utan bara om lusten att över vallgravar, murar och stängsel tränga in på känslans inre borggårdar. In bland osedda bilder som med ens blir igenkännliga.
     Den betydande dikten är en övningsbana för inlevelsen och en erfarenhet av det slag T.S. Eliot beskriver. ”Music heard so deeply / That it is not heard at all, / But you are the music / While the music lasts.”
     De stora diktarna var för oss känslans och kunskapens grundforskare. Man måste följa dem, utan att hoppa över ett ord, till sista raden som signalerade: Du är inte färdig med mig, du måste börja om. Man återkom till dem som till en husläkare. Vad var Marcel Proust eller Virginia Woolf annat än hälsocentraler? Hos dem ägde betydelsefulla möten rum, dit längtade man tillbaka, till tankarnas virvel, till känslornas tumult.
     Vi drack ord som vore de källvatten. Jag gissar att vi tidigt uppfattade språket både som fallskärm och skyddsnät och, senare, som ett medel att hejda årens karusell och se till att det minsta möjliga ginge förlorat.
     Våra drivkrafter var olika. Under den synliga berättelsen som vi delade slingrade en annan berättelse och den förde åt olika håll. Tomas undvek klarspråk om sina innersta bevekelsegrunder. Bo vittnade om att diktningen var hans räddning efter skolårens mobbning. Jag blev författare inte av brist – vilket Gunnar Ekelöf ansåg vara ett villkor – utan av skönhetstörst, i en äventyrlig lycka att förlora mig i böckerna, spana mellan raderna och lyssna till fördolda ekon i orden.