Inträdestal av Jila Mossaed
Var i världen står jag?
Står jag ensam vid en kista
som ska bäras ut ur historiens torg?
Är jag en forntida persisk gudinna
som söker sin förlorade spegel
i botten av era sjöar?
Var i världen står jag?
Behöver jag ett hem eller en grav?
Jag gråter över mitt språk
Jag gråter över en liten vagga
som blåste iväg
i mina drömmar
Var i världen står jag?
(ur Månen och den eviga kon, 1997)
Hösten 1986 stod jag bland campingstugorna i Långrösta i Värmland, tryckte min diktsamling mot mitt bröst och trodde inte att mitt bagage, som bestod av litteratur och poesi, skulle uppskattas i det nya landet. Än mindre hjälpa mig försörja mig och mina barn.
Det tog mig tio år att inse att jag lämnat min vagga för alltid och startat resan mot min grav. Att jag kommer att bo och dö här i Norden. Att min poetiska världs taggar måste förvandlas till blommor och öknen klä sig i skog. Det var då jag bestämde mig för att byta språk, vittna om min historiska situation och berätta om miljoner människor som var tvungna att lämna allt och hitta skydd.
Jag skriver för framtiden, för de nyfikna, för historiska böcker, för framtida generationer och för humana politiker. Jag ville beskriva den stora geografiska omplaceringen som ägde rum utan att vi planerade det. Utan att vi ville det!
Detta är bakgrunden till återfödelsen av min vilja. En stark längtan som bevingade mig likt en jätte-Fenix och hjälpte mig flyga fritt och högt med hjälp av det nya språket. Viljan att berätta sanningen om den här resan blev min största drivkraft.
Min strupe och mina ord tillhör inte bara mig längre. Jag närmade mig inte bara språket, utan även en främmande natur. Skogen, som bara fanns i min barndoms sagor, stod plötsligt utanför mitt fönster.
Jag undrade hur jag skulle hinna lära mig om träden, växterna, blommorna, fåglarna. Så småningom bekantade jag mig med skogen, lärde skogen att se mig och smaka på öknens salt i mina handflator. Skogen hade inte något minne av min existens. Det var en vacker, lång och ibland smärtsam resa som pågick parallellt med min språkliga resa i mitt lugna men intensivt skrivande liv. Jag skrev:
Jag gråter vid ett träd
som jag inte ens kan namnet på
Nu när jag läser Kerstin Ekmans senaste bok blir jag påmind om min strävan efter att närma mig naturens vackra och mystiska inre värld. I sin senaste bok, Gubbas hage, bygger hon en vacker grind åt skogens hemliga själ. Jag öppnar boken och träder in till en av de vackraste platserna på jorden. Jag promenerar med henne och upptäcker skogen på ett underbart ömsint och känsligt sätt. Jag lär mig om skogen utan ansträngning. Hon berättar detaljerat, poetiskt och moderligt. Tänk om boken funnits i slutet av 80-talet! Det tog tio år tills jag, det nya språket och naturen förenades.
Någon gång i mitt hemlands historia fick inte poeter, författare och historiker skriva på sitt eget språk. De var tvungna att byta språk för att rädda sina verk från bokbål. Då skapade begåvade poeter som Saadi, Nezami, Rumi och Hafez något som tillhör världens vackraste poesi. Ibland översatte de sina verk till persiska.
Att byta språk av egen vilja i ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige var min nyckel till västvärldens litterära trädgård. Mina dikter fick möjlighet att nå fler läsare. Jag blir inte publicerad i mitt hemland. Svenskan blev ljuset på vägen mot att kunna skriva och berätta i frihet utan att bli straffad. Språket har makt över alla gränser och hinder. Det finns en triumf över förtrycket och censuren som bara språket kan skapa. Det var inte lätt i början.
Läser Kerstin Ekmans rader på sidan 28: ”Jag har inte lätt att flytta.”
Det hade inte jag heller, men gjorde det för att rädda mina ord, och skogen tog emot mig. Nu är jag vald att sitta på din stol, kära Kerstin. Med glädje och ära kan jag manifestera att mina ord trots svåra tider är räddade och kan nå fler för att bära vittne om min tid och min oplanerade, plötsliga resa i världen. Jag har lärt mig, adopterat, accepterat och bjudit in alla nya namn på träden, blommorna, fåglarna och myterna. Med öppet sinne och kärlek till språket presenterade jag Näcken för den forntida kärlekens och vattnets gudinna Anahita.
På sidan 19 skriver du så här:
Det fanns näktergal mitt inne i byn den här sommaren och den sjöng så att det hördes ända bort till oss. Jag minns att jag inte tyckte att det var så vackert som poeterna skrivit. Hos oss sjöng koltrasten från skogen om kvällarna och hans sång var så melodisk och eftersinnande att jag tyckte att han talade just till mig.
Näktergalarna, som finns i Hafez dikter och även nådde Goethes rum, når mig inte längre. Jag har bjudit in koltrasten. Ändå darrade mitt hjärta av extas när jag för sju år sedan i Kordaba hörde näktergalar sjunga bedårande vackert. Ja, det är mycket man måste lämna för att smälta in i det nya. Och det gjorde jag. Man blir sin egen mor, återföds i sig själv med hjälp av sig själv, och ammar sig själv med nya livsbärande ord. Fortfarande har näktergalarna sina bon djupt i mitt inre, varje natt somnar jag med Rumis verser inom mig och vaknar till Ekelöfs dikter i gryningen. Det gör min poetiska värld gigantisk, som en vacker ocean, som ständigt är i väntan på nya vågor, nya rader, nya upplevelser.
När geografiska gränser försvinner och språket tar över, finns människans strupe som sjunger ut sin glädje och smärta på ett urgammalt sätt. Det kan höras över hela klotet:
Var rädd om din smärta
Den är en fågel som sjunger
Bara för dig
Och utanför är hela världen döv.
(ur Ett ljud som bara jag kan, 2012)
När jag för första gången tog en promenad i den mörka, sköna, melankoliska skogen i Värmland för 32 år sedan, var jag inte medveten om hur skogen och jag planterar minnen i varandras sinnen. Nuförtiden har min kreativitet två dörrar där två vackra språk knackar på.
Poesin är som en hjärnattack, ibland knackar orden på svenska, ibland på persiska. Jag öppnar dörren, breder ut den röda mattan och bjuder in koltrasten eller förhoppningsvis en vilsen persisk näktergal.
Det gör mig lycklig och rik inombords.
På sidan 45 skriver Kerstin Ekman: ”Var hör man hemma egentligen?”
Jag har mitt eget svar. Mitt hem är ett språk som ger mig frihet att uttrycka min glädje, min vrede mot hyckleriet, min strävan efter rättvisa och min kärlek till människans godhet i världen. Detta språk blir mitt och mitt hjärtas språk oavsett var i världen jag är född. Jag bär Rumis verser i mitt hjärta, Hafez ghaseler i min själ och är beundrare av matematikern, filosofen och astrologen Khayyam.
Det är vi tillsammans som kommer att sitta på stol nr 15.
Jag vill tacka och visa min respekt för Kerstin Ekman när hon slutade delta i Akademiens arbete i samband med fatwan mot Rushdie. Jag kommer ihåg att vi poeter och författare, som levde under hot, förtryck och ständig rädsla, var glada över hennes gärning och kände oss starkare och modigare. Om än bara för en stund.
Jag avslutar med en dikt ur boken Varje natt kysser jag markens fötter (2009):
Den glödande natten vid din eld
lärde jag mig att inte förfrysa
I gryningen nådde aspens sång
min ryggmärg
smekte ömsint mina ögonlock
Vid vattnet lärde jag mig
ljusets alfabet
Det nordiska sättet
att återspeglas
helt naken
på jordens gröna handflator.
*
Herr Svenbros svar till fru Mossaed
Min fru,
Den vida rymd som breder ut sig över er poesi utesluter inte en omedelbar och oväntad förtrogenhet med den värmländska skogen, och jag drar mig till minnes vad en god vän till mig i Karlstad berättade efter ert inval: ”Vi betraktar Jila som värmländska!” I ert tal fäste jag mig speciellt vid formuleringen ”Viljan att berätta sanningen om den här resan blev min största drivkraft”. Från min avlägsna Xenofonläsning minns jag vad den gamle athenaren berättade om de antika persernas uppfostran: Det var tillfyllest att lära sig två ting: att sitta till häst, dvs. att rida, och att tala sanning. Med den arkaiska civilisationens kärnfullhet: att rida och att tala sanning. Jag tackar er för era ord och hälsar er härmed hjärtligt välkommen i vår krets. Får jag nu be er att skriva in ert namn i stadgeboken.