Ett minnesporträtt

av herr Wästberg

Hon namngavs på gården Stjärnan med en dikt av mig: Johanna Ulrika. Hennes mor var fyrtio, jag trettiosex, hon var vårt första barn. Vi hade tröttnat på ord och fantasier och då kom hon, det verkliga påhittet, in genom en lönndörr, med en uppsyn som hörde hon till ett oregistrerat ordensförbund. Vi önskade henne sinne för det onyttigas uppenbarelser och lusten att höra sagan om och om igen för att häpna över det hon redan visste.
     Min dagbok då hon var två år: ”Hon ser oss i ögonen så genomskådande att man förstår att man aldrig bör låtsas något för henne. Hon är inte i vår vård så mycket som vi i hennes.”
     Sina äldre kusiner inbillade hon att hon eldat upp en död katt och hade ett par systrar gömda i Västmanland. Hon hade skrivit brev till dem, de var små som grus.
     Hon växte upp utanför Heby och kom till Gärdesskolan utan att fatta reglerna, därför lekte hon med den tjockaste i klassen som ingen ville vara med. Först i femman då hon gick till skolan i min gamla frack och shorts och fick uppskattning för sin djärvhet kände hon sig mer hemma.
     På sin första skolvecka satte hon upp en egenhändigt målad reklamskylt: ”Tam fjäril 900 000 kr. Finns på PUB.” Till mig: ”Vet du tre saker jag vill pröva? Att vara pojke, att kunna flyga, att vara död. Fast bara ett tag.” Det dröjde innan vi kunde tvinga på henne en armbandsklocka, hon ville leva i det tidlösa och oplanerade.
     Tidigt ville hon bli konstnär, författare, skådespelare. Hon studsade från roll till roll, härmade lindansare och akrobater eller satt för sig själv och berättade vad hon skulle göra när vi var döda. Hon hade tappats bort ett par gånger – efterlyst på NK. Det gav hennes tillit en spricka. Hon var rädd att bli bortglömd, inte vara sedd.
     Min dagbok då hon var tio: ”Hon är skicklig med figurer och bokstäver men otålig, i ena stunden snäll och hjälpsam, i nästa en lust att vålla explosion och bevittna förödelsen. Hon diskuterar outtröttligt relationer, beteenden, tonfall. ’Så kan du inte göra!’ utbrast jag. Hon gjorde det.”
     Hon skrev för att avslöja sig själv. Hon visste hur man kan umgås med det som är besynnerligt och förfärande och ändå bevara ett stråk av inre hänfördhet. Men hon hade ett behov att löpa linan ut. Hon sökte upp situationer som kunnat kosta henne livet.
     Rebell och desperado, aldrig rädd för att sätta sig själv på spel. Hon klättrade på en takplåt längs en fasad fyra trappor upp i ett hyreshus, hon dök på ett farligt vrak i Karibien, hon hoppade i fallskärm, sprang en mil i vinterkyla. Det var hennes uppror mot all försiktighet, mot sådant som begränsade hennes frihet. Tills hon själv fick barn valde hon intensitet framför stabilitet. Hon lät sig falla ner i det okända – också i kärleken.
     Så vågsam och överraskande – till vardags varm, humoristisk och lekfull − tvingades hon stanna på halva vägen. Döden kom oväntat och hon mötte den med märkvärdig fattning och ofattbar styrka. Med en respit på tre korta veckor hann hon ta avsked av familj och vänner, förbereda sin dotters framtid och sortera manuskript och dagböcker som skrivits med föresatsen att blottlägga känslans labyrinter mellan åtrå och sorg, vrede och uppbrott, prövningar och chocker, förälskelser och förtvivlan.
     Det vanliga livet där bilarna lydigt stannar för rött ljus föreföll långt borta den 13 april 2022. När jag betraktade henne strax efter att hjärtat upphört att slå tyckte jag mig möta henne på nytt.
     Orden gör tjänst som framkallningsvätska. Ordet ”dött” känns mindre laddat än ”lämnat oss för alltid”. Men även det man inte kan säga existerar. Sorgen har inget tilltalsnamn. Tvärs igenom den hör jag hennes röst, välartikulerad, tveklös. Men utan svar: hon är utom räckhåll, onåbar.
     Nu vilar hon på Maria Magdalena kyrkogård, nära sin vän Kristina Lugn och Sven Lindqvist som hon kände sedan tidig barndom. På hennes sten står ett citat av henne: ”Jag gömde mig och en stund fanns jag ännu mer”.