Utdrag ur Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater

av fru Carlberg

Ett obarmhärtigt decembermörker har sänkt sig över Sverige och Stockholm. Glesa skuggor stretar fram, hukar under det råa vinterregn som denna gång har svept in från Ryssland. 
   Jag skyndar på stegen och följer instruktionerna. Jag gör det för att jag har ledsnat på hatet, ledsnat på alla lögner och överdrifter som stjäl det mesta av syret. Jag gör det för att jag inte orkar med fler nättroll och säregna uppror.
    En fråga vill jag besvara innan vi kvävs:
    Hur hamnade vi här?
    Alla försök att berätta en historia måste börja någonstans och det är dit jag är på väg. Jag har letat länge, för den här berättelsen är svår. Jag ska inte skildra ett enskilt livsöde, inte gestalta någon blodsfejd och inte, mer än undantagsvis, fresta med svek och vilda passioner. De personer som letar sig in i min berättelse är inte ens några råbarkade skurkar, inga änglar heller för den delen. 
     Sanningen är att de flesta inte visste vad som egentligen hände. De kan inte svära sig fria från en roll i spelet, men själva drevs de i första hand av en stark personlig övertygelse om vad som där och då var bäst för världen (och möjligen privatekonomin).
     Trådarna? Jag gissar att de flesta inte såg några trådar. Eller föredrog att blunda när de anade. Vad de alla ramlade in i var ju den sorts mycket speciella propagandastrategier som går ut på att sudda ut alla spår av en strategi.
      Det säger sig självt att den är svårfångad, historien om just dessa operationer. Jag har bestämt mig för att i alla fall försöka.

Regnet tätnar i takt med mörkret. Jag drar upp kapuschongen och fortsätter. Nuförtiden blåser eländet oftast in österifrån. Det har nästan växt till en sanning, men jag vet att även västanvindar kan föra med sig de mest påfrestande molndimmor. Hade det inte varit för mysteriet med de bortglömda dockorna hade jag nog aldrig tagit mig ut i ruskvädret.

För inte så länge sedan hade Stockholm ett marionettmuseum, berömt och prisat långt utanför landets gränser. Museet måste ha varit en sagolik upplevelse. Hundratals handgjorda marionettdockor från skilda kulturer och tidsepoker, alla placerade i sina sceniska sammanhang – en Don Quijote, matthandlarparet från Bertolt Brechts ”Den goda människan i Sezuan” och så de verkliga dyrgriparna, folksagans Faust och Mefistofeles, skulpterade i papier-maché av mellankrigstidens europeiske gigant, den tyske dockmakaren Harro Siegel.
      I dag är Marionettmuseet nedlagt sedan länge. Jag svor för mig själv när jag förgäves ringde runt. De unika dockorna verkade stört omöjliga att spåra. Det närmaste ett besked jag kom var att klenoderna förmodligen låg nedpackade i lådor med trådar och allt, tyvärr i något ”för ögonblicket otillgängligt” magasin.
      Det dröjde en evighet innan jag fick upp en ledtråd.
      Äntligen skymtar jag porten.
      Jag minns min frustration, för sedan en tid var marionetter allt jag hade i huvudet. Jag hade läst om Vladislav Surkov, mannen som påstås ha varit regissören bakom den ryske presidenten Vladimir Putins propagandastrategi. Att Surkov har ett förflutet inom teatern var en intressant upplysning och det stannade inte där. Putins strateg ska en gång i tiden ha skapat ett marionettmuseum med sin dåvarande hustrus handgjorda dockor.
    Alla berättelser måste börja någonstans. Där verkar vi vara överens, Vladislav Surkov och jag.
     ”Ryssland leker med västvärlden”, skrev han i en artikel i februari 2019.
     ”I väst vet de inte hur de ska hantera sin förändrade föreställningsvärld.”

Hur hamnade vi här? Frågan förföljer mig och nu är jag framme. Adventsstakar lyser välkomnande i fönstren. Jag läser på lappen, som snabbt blir våt i regnet: ”Passera genom huset och gå ut på bakgården”.
     Så tar den sin början, min resa in i den dolda propagandans mysterier.