Utdrag ur minnesteckning över Hjalmar Gullberg av Kjell Espmark

Innan jag börjar läsa, vill jag gärna lyfta fram något remarkabelt med detta stycke text. Det är författat på Bergsgården på Djurgården av en poet, Kjell Espmark, som visste att han snart skulle dö, och handlar om en poet som en gång bodde på Bergsgården, Hjalmar Gullberg, och som visste att han snart skulle dö.
– Peter Englund
 

Juli 1960 betyder hemfärd till Bergsgården. Ett år tidigare var det inte möjligt. Jo, det blev några utflykter under den tillfälliga permissionen från respiratorn, en av dem rentav till Djurgården, men de tilläts inte komma ens i närheten av Bergsgården. Det skulle ha gjort alltför ont.
     Det är först nu det går att uthärda de rika timmarna här, i avskedets kvällsljus. Detta genomlysta liv med Greta, dessa stunder med Schubert och Bruckner, denna högläsning av Pickwick och Don Quijote. Men ingen poesi! Ögon, läppar har fått sätta en definitiv punkt för den genren. Pianotrion i Ess-dur finns – nu och aldrig mer. Först nu finns styrkan att ta avsked.
     Det smårutiga fönstret till vänster om skrivbordet är fullt av glitter från fjärden utanför. Det finns verkligen en sjö – hur länge till?
     Och plötsligt är det afton. Himlen är blekt blågrå med en ton av rosa. Det är den stund när måsarna slutat kretsa över Saltsjön och fladdermössen tar över, än som om de klättrade uppför luften, än som om de blixtsnabbt vände undan för en vägg, allt i jakt på mygg som inte finns för ögat. I det bruna huset på Söders höjd glöder den låga solen ännu i den översta fönsterraden. Slamret i Stadsgården har tystnat.
    Det finns bara det här stycket verklighet. Den vita skärgårdsbåten ute på det stillnade vattnet kommer in från öar som inte ens kan tänkas längre. Landskapet har fått en annan mening. Som om det varit en tillfällig skapelse och nu drog sig tillbaka. Inte så att det velat stöta bort den uttröttade betraktaren. Snarare så att det velat lämna honom ifred.
     Orden i ”Nostos, hemfärd” om himlen – det enda den sjuke på rygg kan se – blir med ens levande: ”det blå / flödet utan detaljer”. Det som den gången var en smärtsam förlust är nu en välkommen självklarhet. Här öppnas ett obestämt perspektiv, där detalj för detalj dragit sig tillbaka. Avskedets lugna reduktion.
     Husen och kyrkan på Söders höjd retirerar. De dallrande ljusgatorna i vattnet från kajernas lyktor slocknar. Och sjön drar sig ut ur sjön. Längst dröjer den grårosa skymningen.
     Så är avskedet över. Och allt är en vit, renskrapad kväll, vit som papperet före skriftens ... förorening, var det inte det ordet som väntade?
     Ännu ett ögonblick finns det förflutna kvar här mellan väggarna. Men också det kommande, hemfärden till glömskan, är närvarande. Som om detta varit ett näs där sekler ilar förbi, en envis blåst som drar liv och löv med sig bort.
     Just nu andrum.
     Men förlamningen är snart tillbaka. Och med den slemmet i luftrören, smärtan från kanylen i strupen, plågan i respiratorns dunkande och förödmjukelsen i tvångsmatningen genom en slang i näsan – och framför allt ångesten under den långsamma kvävningen. Aldrig mer en tracheotomering!
     Finns det någon annan utväg? Repet eller vattnet? Det är den nyktra frågan. En mycket praktisk fråga. Svaret har funnits länge nu. Vattnet tänks förstärkt med en tablett förmedlad av en barmhärtig läkare.

Röster från de redan döda kommer med en oväntad önskan, förmedlad i den sista diktsamlingen:

     Tag bort fotografierna! Vi döda
     är känsliga för dylikt första tiden.

     Anpassningen sker inte utan möda
     till friden över allt förstånd, till friden
     som ni har unnat oss i dödsannonsen.

     Släpp oss! Er sorg förlänger vår begravning.
     Namn och profil i marmorn och i bronsen
     när vi ska byta form och ändra stavning,
     är hinder som vi hellre vore utan.

     I natt är vi den snö som faller flinga
     vid flinga ljudlöst. Ansikte mot rutan,
     vems namn är det du ropar? Vi har inga.

Dikten kastar om en vanlig trösterik tanke – att man inte är helt död så länge någon minns en. Samtidigt får en annan konventionell föreställning – att de döda övergår i naturen – ett suggestivt uttryck i de ljudlöst fallande snöflingorna. Men nu bara för att variera uppmaningen: ”Släpp oss!” Namnet som ropas ut mot snöfallet är meningslöst. De döda har inga namn.
     Dessa döda vill verkligen lösgöra sig fullständigt från de levande och deras erinringar. De vill, med orden i ”Nostos, hemfärd”, anträda resan hem ”till glömskan, / som var före allt”.
     Dikten ”Tag bort fotografierna” visar sig ha en särskild betydelse just för den litterära kategori som skapat värden ”beständigare än koppar”. Orden ”Släpp oss!” får en desperat innebörd när de yttras av en död poet som hejdats på väg till det han ser som sitt ”hem”.
     Som om poeten glömt den möjlighet som lades fram i den föregående samlingen under rubriken ”Bön i bärnsten”. Den återkommande önskan om en renande reduktion riktas här till skaparen, men inte till materiens skapare utan till den som med sitt stål ”hugger stjärnornas abstrakta / mönster in i natten”, alltså den rena formen, bortom all substans. På motsvarande sätt formuleras bönen:

     Lös mig ur fem sinnens förorening
     och behåll min form som flugan i
     bärnsten, vinglätt, drabbad av förstening
     i den bruna natt som skall förbli.

Det är en bön om befrielse från den kroppslighet som är de fem sinnenas område men samtidigt om bevarande av den rena formen, ”vinglätt” som den är utan alla materiella föroreningar. Är det själens konturer poeten vill se bibehållna i bärnstenens förblivande natt? Eller är det, mer rimligt, de former som går under namnet poesi?
     Men det finns också en tredje postum möjlighet – att finnas utan att finnas. En terzindikt benämnd just ”Dock finnas” skisserar ett efterliv där de ”svävningar och tonfall som var mina” ska finnas kvar som de nästan ohörbara dissonanserna hos Palestrina. De ska bäras fram av andras röster och instrument och kunna uppfattas av de ”sammansvurna”, de ytterligt känsliga meningsfränder som återfinns i en senare värld – alltså just en sådan permanens som rösten i ”Tag bort fotografierna!” undanbad sig och som hemfärden till glömskan skulle utesluta.
     Men poesins logik är inte densamma som gäller i den vanliga reflekterande världen. Den ser ingenting absurt i att gå tre skilda vägar samtidigt.

Det finns en sjö – Stegen ner mot bryggan är beslutsamma men de förlorar alltmer sin verklighet. Fickorna är tömda, alla avtal ogiltiga. Det höga juligräset mot byxbenen är inte längre grönt. Denna strandremsa är redan genomskinlig, ett stycke eftervärld.
     Ensam med diset.
     Bryggans fjuniga bräder, med sina springor ner mot ingenting, är en sista rest av verklighet.
     Därute blänk som av vatten.
     Något alternativ kan inte ens tänkas längre. Nerverna, dessa gråa bastknippen, nästan helt utslitna av erfarenhet, vet vilka smärtor som väntar. Fanns det inte en krok här att hänga dem på? Musklerna som fått ett smakprov på sin definitiva förlamning vet att den här julimorgonen bara är ett uppskov. Låt dem falla i en hög på bryggan.
     Det är dags att stiga ner i de stränga syror som förmår tvätta bort de sista resterna av jaget.
     Icke-existensens sjö.
     ”Lös mig ur fem sinnens förorening”
     Ja, att flyta som ingen ut ur sinnenas skum.
     En utstruken himmel välver sin vithet över ett skeende som inte längre är ett skeende eftersom begreppet tid förlorat all mening.
     Uppe i det vita huset går en kvinna fram och tillbaka i rummet mot sjön, med knogarna tryckta mot ögonen. Det kvarlämnade brevet på bordet slutar med ett citat ur en av de sena samlingarna: ”Det finns en sjö och sedan aldrig mer ... ”. Man har en tyst överenskommelse. Om några minuter ska hon gå ner till bryggan. Hon tror sig veta vad som väntar – en kropp som flyter utanför bryggan, med ansiktet nere i vattnet.
     Men det finns ingen i vattnet.
     Det finns inte ens en sjö.