Stol nr 12 - Per Wästberg

Författare.
Invald: 1997.

Per Wästberg, född 20 november 1933 i Stockholm. Författare. Han invaldes i Svenska Akademien 17 april 1997 och tog sitt inträde 20 december 1997. Wästberg efterträdde författaren Werner Aspenström på stol nr 12. Han tilldelades Övralidspriset 1993, Gerard Bonniers pris 1995 och Samfundet De Nios stora pris 1997.

Wästberg debuterade rekordung 1949, samma år som Lars Forssell och Östen Sjöstrand – men på helt andra premisser. Han var en synnerligen brådmogen gymnasist. Under några år i början på 1950-talet bildade han skola. Med femtonåringen som exempel gav sig förläggarna ut och – med Wästbergs ord – ”raggade författare på skolgårdarna”. Man sökte en ny dikt, en ung, livsbejakande, direkt dikt som motpol till den dominerande fyrtiotalismens ”svåra” ångestlitteratur. Per Wästberg fick i viss mening symbolisera pånyttfödelsen efter kriget.

Under denna tid förde den unge Wästberg dagbok. Ett halvsekel senare gav han ut dagboksanteckningarna. Ung mans dagbok (1996) behandlar tiden 1946–50, från tolv års ålder. Som skildring av den tidiga efterkrigstidens Stockholm filtrerat genom ett brådmoget stadsbarns ögon är boken ovärderlig. Året därpå, 1997, följdes den upp med En ung författares dagbok, Per Wästbergs privata anteckningar 1951–53, om den första skälvande författartiden.

Debuten Pojke med såpbubblor är en anspråkslös novellsamling med självbiografiskt anslag, lokaliserad till en av författarskapets tre genomgående spelplatser: Stockholms skärgård. (De andra två är Stockholms innerstad och Afrika.) Den lätta, säkra, eleganta prosa som skulle bli Per Wästbergs särmärke antyds redan i debuten. Efter romanen Ett gammalt skuggspel (1952) började Wästberg skriva litteraturkritik i Dagens Nyheter 1953, där han sedermera blev kulturchef och chefredaktör 1976–82. Inom kort visade det sig att barngeniet hade utvecklats till en riktig författare. 1955 kom den första verkligt mogna romanen, Halva kungariket, en frimodigt romantisk och ironisk pikaresk om två unga älskande på upptäcktsfärd i Stockholm med omgivningar. Några år senare följdes boken upp med det som skulle bli den oförtrutet produktive författarens sista roman på ett decennium.

Arvtagaren (1958) är en av Wästbergs allra främsta romaner, om en oskyldig ung svensks irrfärder i efterkrigstidens skövlade Tyskland. Den unge stockholmaren Mattias Vindrot ger sig ut på jakt efter en herr Meyer, som hans far, kexfabrikanten, vill ska lära upp sonen till hans yrke. Meyer visar sig svårfunnen, och Mattias får pröva på några tillfälliga jobb och träffar mängder av människor, blir förälskad och råkar in på en oväntad yrkesbana. Romanen ger en tänkvärd bild av den svenska oskuldens konfrontation med det krigshärjade Europa.

I Wästbergs författarskap kan vi som i få andra följa rörelsen från nästan fullständig oskuld till världsmedvetande. I osedvanligt hög grad reflekteras hela hans liv i skriftform. Det är därför resan spelar en så stor roll i författarskapet. Den används för att konfrontera en viss grad av naivitet med det okända. Resmotivet från Halva kungariket expanderar i Arvtagaren till Europa – och när det under följande år expanderar även bortom Europa är det inte längre romangenren som är mest kongenial. Per Wästberg blir nu reseskildrare, och därtill den viktigaste introduktören av afrikansk litteratur i Sverige. De två böckerna från 1960 är betydande tidsdokument. Förbjudet område från Rhodesia och På svarta listan från Sydafrika blandar genrer som dagbok, porträtt och politisk analys för att åskådliggöra chocken då en neutral svensk möter apartheids vardag. Böckerna spreds långt utanför Norden och fick stor betydelse för det svenska engagemanget för södra Afrika. Och i 1961 års rika antologi Afrika berättar (som kom i utvidgad version 1970) lyckades Wästberg pricka in de flesta väsentliga afrikanska författarskap. En summering av det sydafrikanska engagemanget kom 1995 i den digra I Sydafrika – Resan mot friheten.

1964 startade Wästberg svenska Amnesty tillsammans med advokaten Hans Göran Franck, 1967 blev han ordförande i svenska PEN-klubben, sedermera också i internationella PEN under ett tiotal år, och i en artikel i Expressen den 4 augusti 1967, skriven tillsammans med Thomas Hammarberg, myntade han idén om att ”förvandla Sverige till ett mångkultursamhälle”. Trots sitt politiska engagemang misstänkliggjordes han under den politiserade halvan av 1960-talet. Orsaken var romantrilogin om kärlek i 1960-talets Stockholm. Vattenslottet (1968), Luftburen (1969) och Jordmånen (1972) utspelas i högreståndsmiljö och är skrivna på ett luftigt, lätt, prosapoetiskt språk med avsiktligt stiliserad, emellanåt aforistisk dialog. Den allmänna genomslagskraften blev stor, och trilogin kom att läsas och diskuteras som generationsdokument kring olika typer av öppna förhållanden mellan moderna, vuxna människor.

Trilogin följdes upp av en tetralogi. En kvartett romaner handlar om diplomaten Johan Fredrik Victorin, Afrikaresenären Wilhelm Knutson och stadsarkitekten Ellen Mörk i Stockholm och Kamerun. Eldens skugga (1986), Bergets källa (1987), Ljusets hjärta (1991) och Vindens låga (1993) utforskar den sinnliga erfarenhetens nyanser, kärlekens stadier av hängivelse, klarsyn, kontinuerlig upptäckt. Hos gestalterna finns en kluvenhet mellan äventyr och borgerlighet, ovisshet och lagbundenhet, diplomatins klokskap och passionens besatthet.

Under senare decennier har Per Wästberg också framträtt mer målmedvetet som poet med bl.a. En avlägsen likhet (1983), Förtöjningar (1995) och en trilogi treradingar: Tre rader (1998), Raderingar (1999) och Fortifikationer (2001). Att han emellertid alltid har skrivit poesi framgår med all önskvärd tydlighet i den väl tilltagna urvalsvolymen Tillbaka i tid (2004), med undertiteln ”Dikter i urval 1950–2004”. Kortprosa och aforismer har å sin sida samlats i Obestämda artiklar (1982) och Frusna tillgångar (1990).

Wästberg har porträtterat skilda delar av Stockholm i bl.a. Klara (1957), Östermalm (1962), Humlegårdsmästaren (1971), Kring Johannes (1994) och Tio anteckningar om staden (2003) – en genre som ofta blandar reportage, intervju och memoar.

Per Wästbergs legendariska produktivitet har inte visat några tecken på att hejdas av det nya millenniet. Efter den fina minnesteckningen över släktingen och folkbildningspionjären Axel Hirsch (2002), som vigde sitt liv åt kampen för sociala reformer, och blandboken Övergångsställen (2003), en vital blandning av anekdoter och funderingar, reseskisser och biografiska anslag – också med en hel del självbiografiska partier – var det dags för en mer regelrätt memoarsvit, som hittills har utkommit i två volymer.

Den inleddes med De hemliga rummen (2006), om åren 1939 till 1953. Det är en ljus, vacker, rentav ung bok från en tid när tingen har kvar sin barnsliga magi och lyster. Sommarvistelserna i skärgården är ljuvliga, och beskrivningarna av den första kärleken alldeles betagande.

Därmed kommer den andra memoardelen, Vägarna till Afrika (2007), som något av en chock. Barndomsidyllen fylls plötsligt av politiska och moraliska realiteter. Den mörka kontinenten kallar, Wästberg bryter upp från idyllen och blir en annan. Han kommer till Afrika i ”glipan mellan kolonialväldet och självständigheten”. ”En vindkantring i min tillvaro”, som han skriver.

Att Per Wästberg året därpå tog sig an en helt ny genre, den biografiska romanen, i Anders Sparrmans resa (2008) är intressant, inte bara för att det var hans första roman på femton år, utan också för att det är typiskt för hans aldrig sinande upptäckarlust. Anders Sparrman (1748–1820) var prästsonen från Uppland som redan som sjuttonåring gav sig av mot Ostindien och Kina på Carl von Linnés uppdrag. I Anders Sparrmans resa skildras de många dramatiska resor han gjorde under sitt liv, däribland världsomseglingen med James Cooks fartyg Resolution. ”Jag har plockat skärvor och brottstycken och fogat ihop med olika sorts klister. Ur töcknet har ansikten trätt fram, inget av dem fullständigt, inget helt synligt: en upplysningstidens människa på gränsen till den känslosammare romantiken, en gestalt som jag identifierat mig med som med ingen annan.”

Text: Jan Arnald, 2008