Gustaf Adolf Lysholm

Ur minnesteckning av herr Wästberg 

Gustaf Adolf Lysholms liv förflöt obemärkt. I Vem är det? för 1989, hans dödsår, uppges kortfattat: ”Född 1909. Smörgåsnisse och servitör Sthlm 25-34, matsalsuppass M/S Kungsholm o M/S Gripsholm 34-37, servitör Sthlm 37-70, numera litteratör.”

Mitt i ett yrkesliv av socialaste slag var han folkskygg, tidvis människofientlig. Det fick honom att framstå som på en gång stolt och ödmjuk, integer och försvarslös. Sin samtid fann han konstlat mondän och pinsamt självupptagen. Nutidens skvaller och bekännelsefjäsk var honom motbjudande. I radio var han med en enda gång, då samtalade jag med honom på Eriks bakficka. Han vägrade framträda i tv. Med en artig ursäkt stängde han fönsterluckorna till sin existens. En gång tillfrågades han: ”Varifrån kommer din särart?” Han svarade avvisande: ”Ur mitt hjärta.”

Han delgav oss några av de ljuvligaste Stockholmsskildringar vi äger. Han är ett blad i vår litterära historia som inte bör tillåtas blåsa bort för årens vind. Det är lätt att se hans verk som en karta – likt Gillbergs över Stockholm som var både hans och min följeslagare. När den inte längre var aktuell lyste en annan karta igenom: en hemlig guide genom en stad som höll på att bli en hallucination. Gustaf Adolf älskade att studera gatunätet som en spåkvinna linjerna i en hand.

Vi sågs en hel del i hans livstid, men det är först nu jag på allvar har kommit till tals med honom. I den omfattande biografi som ges ut i mars fullföljer jag ett löfte att låta honom återuppstå.

Trots moderns älskande närvaro ända fram till hennes död 1950 var Gustaf Adolfs barndom olycklig: en oberäknelig hovmästare och biografägare till far, trångboddhet, en fattigdom som tvingade honom att sluta Hedvig Eleonora efter fem klasser och försörja sig som springpojke. Han blev expert på att fylla sitt liv med dagdrömmar som hämtade näring hos böcker, bilder och filmer. Men då han sökte upp sina tidiga år på nytt fann han gläntor av glädje i små ting, en sprattelgubbe, en omslagsbild, ett musikstycke som strömmade ut från Akademien vid Nybrokajen.

Barndomen var både ensamhet och den enda gemenskap han godtog. Laddad med okända möjligheter men också med oåterkalleligt igenvuxna stigar förblev den hans kraftkälla. Med långlivade minnen, sammanblandade som spåkort, försökte han vända tidsflödet.

Hans homosexualitet satte honom i stånd att blicka ut över ras- och klassgränser. Han kände sig lik en skuggvarelse vars observationer försiggick bakom en tunn slöja som ingen märkte. Ensam i bräcklig farkost företog han sina lustfärder till fantasins öar. Han sökte aldrig någon att leva i tyst samförstånd med. Den gränsöverskridande ömhet som är en lust att omsluta det mest främmande och äga det som aldrig kan ägas vågade han inte hänge sig åt. Ingen relation fick nå så hög temperatur att den inkräktade på hans oberoende. Han värjde sig mot den nervösa upphetsning han kallade älskogsfebern.

Jag såg honom som ett storögt barn för vilket det lastbara, skamlösa och liderliga var ord utan innehåll, utan det förbjudnas glöd. Som allmänt anstötliga betraktades på hans tid homoerotiska handlingar som, ifall de utförts ihop med motsatt kön, hade varit helt acceptabla. Själv stödde han sig på Pascal som menade att människan är på varje plan så vansinnig att normal bara innebär en annan form av galenskap. Vi äger alla – menade Lysholm – vår egen verklighet. På dess grund måste vi frimodigt stå för att inte försvinna i falskhet, hyckleri och ökentorka.

Staden under staden, livet i skuggorna bortom gatljusen, var inte verkligare än ytan, likafullt var den verklig fastän tidvis osynlig. Även hos de mest lockande kroppar fanns något han inte ville närmare utforska eller återvända till. Djupast inne kom den sinnliga ordlösa vällusten honom inte vid. Kanske, sade han sig, var han avskild från mänskligheten och i kontakt bara med det förgångnas icke-existens, med de inte längre gångbara namn och yrkesbeteckningar som han bredde som en slöja över den vissnade nattliga historien.

Som servitör hade han lätt att hålla takten, som diktare lika lätt med otakten. Att nödgas hederligt försörja sig var inget han förkastade men inte heller något han eftersträvade. Han plågades av yrkets bestämda tider och av sina fötter och ben som kunde kännas hundraårigt trötta. Han hade räknat ut att han gått ett par gånger jorden runt utan att dra in frisk luft. Ropet ”Vaktmästarn, vad blir jag skyldig?” jagade honom ut ur de drömmar där han stämt möte med Tintomara och Aramintha May.

Som servitör på några av Stockholms bästa krogar hade han att följa en viss etikett. Utan anpassning, behärskning och en genomskådande intuition hade han inte kunnat försörja sig. Trots en ibland frikostig dricks kunde han inte rafsa ihop mycket till sitt sparkonto. Han fastnade, som han sade, på knapphetens breddgrad. Han lät förgäves sin avhållne förläggare Gerard Bonnier veta det.

I sitt servitörsyrke snappade han upp skvaller på societetsnivå men avstod från att föra det vidare. Han betecknade sig som en senfärdig person som alltid fann en ursäkt för att slippa påfrestande möten. Trots att han hela livet befann han sig i ekonomiskt trångmål låg han ingen till last. Han var en småborgare med regelbundna vanor; ensam bland åtta syskon bildade han ingen familj. Han reste ingenstans i mogen ålder och lät en sommars höjdpunkt bli ett återbesök på barndomens skärgårdsöar.

Någon äventyrare var han inte; åren som steward på Svenska Amerika Linien förblev ett undantag. Ändå kunde han få en spelande frihetsglimt i blicken – som om han tänkt flyga sin väg alldeles på egen hand. Men sökte man loda hans känslas djup eller spana över hans lättsinnes ytor bet han ifrån sig eller avvärjde artigt – inget att prata om, så länge sedan, vad ska det tjäna till? Eller: ”Böcker ska man sprätta upp, inte människor.”

Pojken från Östermalm färdades med främlingspass genom tillvaron. Han skrev som det passade honom – om varelser och ting vilkas innebörd bara han själv kunde fullt ut förnimma och ur vilka han utvann njutning och vemod. Den glädje de skänkte honom gick inte alltid att förmedla; kanske var han ensam om att ta dem på allvar.

Hans metod är aldrig analytisk utan deskriptiv, i sin mikroskopiska precision gränsande till det hallucinatoriska. Han kunde tala om ett själens landskap som gav honom frid; oavsett adresskalendrarnas fakta existerade det bara inom honom. Verkligheten kring honom var skenbild och förvrängning, obarmhärtig och fientlig. Han svarade med trots och förtegenhet. Han satt omgiven av kulisser, de rämnade inte, de var ytor han fängslades av. Ett konstlat skymningsljus, som inne i ett panoptikon, vilar över hans böcker. Det är som på Biologiska museet där naturen tystnat och stelnat fastän den är sig lik – för att, kan vi inbilla oss, återta sin rörelse så snart vi vänder ryggen till.

Lysholm fick höra att han var bakåtsträvande och i ordets egentliga bemärkelse var han det. Han vände sig bakåt, han ville tillbaka i tiden. ”Förr”, påpekade han, ”sade man karaktärslös. Nu säger man oförutsägbar.” Och: ”Jag hade varit lyckligare hundrafemtio år tidigare förutsatt att jag sluppit koleran och vattusoten. Jag är hellre den siste mohikanen än en tidig Picasso, hellre Charlie Chaplin än Bertold Brecht.” Borgerlighetens ritualer och trygghetsgymnastik var honom främmande. Han svartmålade sin samtid som känslokall, standardiserad, penningfixerad – adjektiven kan mångfaldigas – men han förgyllde inte okritiskt det förflutna.

Han betraktade sig som landsförvisad fastän kvar i ett land och i en tid som föreställde nuets Sverige. Han hade inte haft råd att förflytta sig till ett annat rike även om detta funnits. Från Östermalm som trots hans exil i Regeringsgatan 76 förblev hans hjärtas hemort och spelplatsen för hans självbiografiska trilogi riktade han blicken mot en inbillningens domän, en tillflyktsort där allt överflöd spolats bort och bara den höga dikten härskade. Han var prisgiven åt en skönhetsdröm, ett andlöst landskap som för honom motsvarade det gudomliga. Han kunde tala om den stora klassiska diktens doftande marker där språk och minnen samsades och blev ett.

Det förflutna väntade honom likt en upphettad gjutjärnskamin han var beroende av men inte fick komma för nära. Den gångna tiden var hans nu, än laddad med en tröstande sötma, än förlorad som ett otytt chiffer. Han höll vakt mot det namnlösa som ville skrämma och överrumpla. Han stängde dörren om sig. Men döden och tiden gick inte att lura.

Varför förblev han en vanmäktig drömmare i stället för att med en konstnärs intuition bryta sig in i berget eller styra ut över haven? Han orkade aldrig betvinga sig i riktning mot det oöverstigliga, det som bortom skönhetens gräns var rot och ursprung och inget självändamål. Litteratör var vad han hade förblivit.

Livet tycktes honom som ett hemlighetsfullt och tillstängt hus. Antingen var man ute eller inne. På Djurgården där vi ofta vandrade tillsammans kunde han stanna under lindarna, lyssna till binas orgelton och minnas hur han som konfirmand fångade en fjäril och pressade den mellan bladen i sin psalmbok, det hade känts hädiskt. Så blev vi alla gömda i en bok som kanske ingen någonsin skulle öppna.

Lysholm fullföljde sin kallelse – andäktigt, envist, sammanbitet. ”Vad är värst”, frågade han, ”ett lågmält högmod eller en högljutt framhävd blygsamhet?” Själv behöll han servitörens avvaktande hållning. I liv och dikt förblev han diskret och tillbakadragen. Hans verk är en särlings självbekännelser. Han inbjöds till olika Bokens dag men tackade nej. Till middagar hos Olle Holmberg eller Gerard Bonnier sade han först ja, sedan nej; han vågade sig aldrig dit – med förevändningen att han inte hade råd med passande kläder.

Från första stund var han en feldaterad människa. Han berättade inte om det gångna utan urdet. Det vore fel att betrakta honom som enbart idylliker bland blommiga tapeter, vildpäronträd, skeppsgossar och portvaktsfruar som sköljer kålhuvuden under gårdspumpen. Dödsmotivet är uttalat, krigets fasor fyller ett par av hans romaner, livssmärtan tränger igenom sidorna där han skriver om sorg och vånda, ondsinthet och illvilja, svält och umbäranden, om faderlösa och övergivna.

I 1900-talets litteratur intar Gustaf Adolf Lysholm med sina femton volymer en smal nisch. Dock har den inte blivit trängre med åren. Den täpptes till under de politiska bataljernas 1960- och 70-tal, då reste han bort på ”den stora glömskans blomstervagn” men kom i förminskad form tillbaka och möttes här och var med dämpad uppskattning.

Han hörde inte hemma bland några trender och bad inte om ursäkt för det. Han räknade inte med att bli förstådd, men inne i sina ord, och genom dem, hävdade han sin värdighet. Den stilla furia med vilken han envist framhärdade i sin förkärlek för vissa motiv tyder på en besatthet som inte fikar efter förståelse eller applåder. Han skrev en förlustens poesi, annat fängslade honom inte. En encyklopedi av döda namn vaknar ur katalogernas glömska, sätter sig i nyckfull rörelse och återvänder till historieböckernas tystnad.

Han stod i det förflutnas underrättelsetjänst och använde sig bara av preteritum, det överståndnas tempus, rädslan besegrad. Han inrättade kartotek i sitt huvud, han blev ett levande arkivskåp. Där har tiden stannat fast vi hör klockan slå. Och där finns dokumenten om en ödeläggelse ingen klart kan tyda, men han översatte dem till topografiska fakta. För bara i dikten kunde allt försonas och allt återtas, det utplånade Stockholm, barndomen på Skeppargatan och Blidö, till och med hans älskade mor.

Mot hemlösheten i samtiden uppfann han ett inre universum där han rörde sig fritt. Hans verkliga liv pågick någon annanstans, i längtan efter något som mest var en hägring, en lusteld. Kanske sökte han något som han önskade skulle förbli ouppnåeligt, en okroppslig beröring, en smak som var mer än en smak.

Medan många skrev för att kunna leva levde Lysholm för att kunna skriva. Och det är föga fruktbart att väga och mäta ett verk som skapades utan sidoblickar på en läsekrets, helt enkelt därför att det var detta han förmådde skriva, och inget annat.

Som skattsökare och utforskare, som skådare och förmedlare ville han långsamt och behärskat ta vara på en rikedom som få värderade. Med hjälp av de gamla registren, om så bara en hushållslängd, rullade han upp ett panorama där han rörde sig fritt och fann samband – med historien, med naturen. Där kunde jaget slå rot, växa och nå utanför sig självt. Det blev ett slags inre översättningsarbete som han förtätade och förvandlade tills det klädde sig i hans eget tonfall. Ändå svek honom gång på gång styrkan att genomföra sina avsikter. Han hade visioner och uppslag, men labyrinten slöt sig kring dem, ljuset slocknade kring en drömmens hägring som man måste ligga helt orörlig för att minnas.

Under sina sista år satt Lysholm, med amputerat ben, och läste poesi på de fem språk han lärt sig själv. Han fick få besök, hans syskon bodde på annat håll. Då var det sjuttio år sedan han var konfektpojke på Djurgårdsteatern, hjälpte Gösta Ekman på med kläderna, biträdde sin far hovmästaren hos greve Hallwyl och serverade gåslever till Hjalmar Bergman på Saltsjöbadens Grand Hotel. Det var femtio år sedan han var steward på Kungsholm och Gripsholm på kryssning i Västindien och Sydamerika. Ibland såg jag honom i vit jacka med guldtränsar servera raggmunk och pannbiff på Östra station. Ibland tyckte jag att vi fortfarande satt kvar på kaféet längst ute på Blockhusudden.

Fanns han någonsin, Gustaf Adolf Lysholm? Finns vi? Är vi kanske alla någonstans ett påhitt?