Konungarnas tillbedjan

Ur romanen Konungarnas tillbedjan av fru Lotass

Klockans mäktiga, malmtunga slag driver stenarna ut ur sina åldriga, stadiga fästen.
   Allt det fasta skälver. Allt det stabla racklar. Allt det orubbliga lossrycks, faller.
   Världens grunder rister. Himlen brister, rivs i vida, glimmerlika, glänsande, skinande stycken.
   Trädens grenar sveper, revar den silvermättade luften.
   Ljuset flämtar, glimmar. Rymden skymlar av dånets bländande vingar.
   Gränslös är den bävan vilken fyller allt som genomströmmas av den väldiga, solenna, starka, djupa tonen. 

Alla rummets klockor slår, och klockkammarens väggar faller, störtar, rasar ut mot den vidsträckta, fjärran horisonten.
   Ljuset bryts i stillt skimrande strimmor.
   Den dånande klangen, klockornas malmfyllda stämmor, var och en för sig och alla samman river, sliter sönder luften i revor och trasor. 

Marken dånar, rämnar.
   Klockornas stadigt slående kläppar höljer himlaranden i en dånande, bländvit ridå.
   Den brustna himlens flagor faller likt snöflingor ned mot marken.
   Klippblocken skjuter upp ur den spruckna, undflyende jorden.
   Glaset spricker i ett skirt kristallregn av klirrande skärvor.
   Murarnas stenar smulas till lent, finmalet silverstoft. 

Bergen, fälten, slätterna och de mörka avgrundsdjupen skälver.
   Dälderna, sänkorna höjer sig upp mot det ljusa valvet.
   Höjderna rasar och lägger sig i täta, tunga kummel.
   Slukorna stängs av stenarnas fallande, rasande klapper.
   Klipporna störtar till glänsande, släta, jämnade stränder. 

Jag ser ljuset invid horisonten. Jag ser ljuset svepa över himlen. Jag ser himlavalvet täckas av dess svall. Med ens har jag en riktpunkt; har jag en utstakad väg att gå. Och jag kan lämna allt tvivel bakom mig, lämna min otjänlighet, lämna min onöjaktighet som vore den en umbärlig, en obehövlig börda.
  Och jag hör med ens den röst som talar ur det starka ljuset säga följ mig, håll jämna steg med mig, släpp mig aldrig någonsin med blicken. 

Jag hör en kör av stilla röster, ett beslöjat eko vilket understundom överdövar det dånande ljuset.
   Deras ord är klanger. Deras ord är klingande cymbaler. Deras ord är koraler och psaltare vilka innesluts i den sång som genomströmmar himlavalvet ut ur vilket stjärnan skär sin vitskimrande gata.
   Den glödande punkten vidgas, växer; danar en allt bredare, jämnare väg. Och ljuset leder i sina stadiga svep och bär fram mot allt friare, allt siktbarare nejder. 

Nära är de nu; skrudade i konungslig prakt tar de trevande färdens allra sista steg.
   Gåvorna håller de i sina händer. Stjärnan tycks dem nu så nära, så väldig som var den himlavalvets själva fäste.
   Så stannar den plötsligt, ovanom ett ruckligt skjul, ett lider, ett stall för vägfarande, bofälligt, medfaret och vanskött.
   Ett stall där åsna, oxe och lamm har sina boningar.
   Ja, säger oxen, här har jag mitt läger, här har jag mitt bås, mitt hem där jag med min tåliga styrka, med min oförtröttliga kraft skyddar den konung som hos mig har kommit till världen.
   Även jag, säger åsnan, har här mitt hem, om än tillfälligt. Min storhet är ännu dold för världen, i ödmjuk, saktmodig stillhet äter jag mitt hö, och frågar inte om min plåga, ty jag vet att mitt öde är med konungens oupplösligt, oskiljbart, evigt förbundet.
   Jag, säger det lilla lammet, i min ringhet, i mitt undergivna stoft är en evärdlig gåva, en oskattbar lösen, är för konungen en sinnebild, om än min tid ännu ej kommit. 

Stjärnan strålar med ofattbar kraft över det simpla stallet; strålar där med all sin glans, så starkt att allt omsluts av en bländande klarhet, som vore det silvergjutet, som vore det höljt i vitglittrande snö, klara kläden av is.
   En pelare av ljus sträcker sig, omätligt hög, från marken och upp till himlavalvet, över stallets rasade stenmurar, över dess söndrade tak av halm höjer den sig i ett brusande dån.
   Orden fattas dem, felas. Skälvningarna drar andan ur kroppen. Jublet tar kraften ur deras lemmar. Tiden kantrar, tiden upphör, upplöses i helgad evighet.
   Änglarnas legioner fyller rymden, fyller himlaranden. Deras vingars sus piskar till täta slöjor markens stoft. Det bländande ljusflödet får vart grand att glittra stjärnelikt.
   Alla röster förenas, alla stämmor blir med ens till en; kristallen, vattnet, stjärnesången, alltets lovsång, vindens skyar, markens stenar, trädens grenar, ängens blomster, bergens klippor, havets vågor sjunger hörsamma mot den himmelska synen.
   Pelaren av ljus omsluter det förfallna tjäll de nu skall träda in i; deras ord förlorade i ett stillsamt, ett öronbedövande bud. 

Andlösa står vi åter vid vallen, vid herdarnas läger.
   En lång stund står vi jublande tysta. 

Vinden rör sig långsamt genom träden. Gryningsljuset randar horisonten. Himlen är densamma; gräset är detsamma; bergen är desamma; endast vi är andra, våra hjärtan inskrivna med ett nytt ord.