Carl Fredrik Hill

Ur minnesteckning av herr Svenbro

Minnesteckningen över Carl Fredrik Hill har jag gett formen av en längre diktsvit, vars utgångspunkt är det 64-sidiga manuskript som Hill, eller ”Nagug” som han ibland kallade sig, avfattade på antik grekiska. Ur sviten ska jag läsa fem dikter, av vilka den första bär titeln ΠΥΡΟΣ ΑΝΘΟΣ, samma homeriska formel som utgör devisen på minnespenningen och som betyder ”eldens blomning”.

ΠΥΡΟΣ ΑΝΘΟΣ

Att Herodotos från Halikarnassos var god vän till Sofokles
och att de båda grekerna själva säkert såg likheten
mellan historien om Periander, tyrann i Korint,
och intrigen i Konung Oidipus, det är ingenting nytt;
vad som är mindre bekant är att Nagug
kände dem båda två och vid deras korta sejour i Lund
påpassligt fick dem med sig på en utflykt till Tykarpsgrottan.
Triumviratet tar tåget via Eslöv till Hässleholm,
varifrån ångloket stånkande rullar österut.
Det är en strålande vårdag. Av de två magnifikt
draperade grekerna är Herodotos den mest resvane,
han har t.o.m. hört talas om Finjasjön,
som han hoppats få se i det vidöppna tågfönstret.
När den uniformsklädde konduktören kommer in i kupén,
blir Nagug förstås förlägen,
men fattar sig med en harkling
och säger med tonen hos en som är van
att inte bli motsagd: ”Syfyklys och Hyrydytys reser gratis”,
medan han gör en gest mot sina medresenärer
vilka i samma ögonblick försvunnit i ångmolnet
som från loket drar in i kupén.
Nästa hållplats är IGNABERGA.
När de äntligen kommit ner i kalkgrottans svalka
är det med Nagugs ögon de varseblir
det hämningslöst uppförstorade underjordiska tempelrummet
med gudabilder och pelare som gör också Herodotos
oförställt häpen, och han har dock sett Egypten!
En skånsk accent slår igenom i Nagugs grekiska;
ändå lyckas han fullt begripligt förklara
att de står i vad som för längesen
var ”krithavets innersta”. – Framför allt
har han framgång med sin förklaring av ortnamnet, etymologi
helt i grekernas smak: Igna- är besläktat med ignis
som är det latinska ordet för ”eld”. Det ger oss bilden av en eld
emblematiskt instängd i berget, likt ett brinnande blommande fruktträd
av det slag som de nyss har sett ovan jord.
Där uppe står vårens alla fruktträd i blom. Vita skyar, blå himmel.
Yrvaket brummande humlor. Men för Nagugs inre
står bilden av det blommande fruktträdet klar. ΠΥΡΟΣ ΑΝΘΟΣ,
”Eldens blomning”, kallar han detta minne från Underjorden.

Il faut imaginer Nagug heureux

Den här sommarmorgonen sitter Carl Fredrik Hill fullt påklädd
i arbetsrummet på Skomakargatan 84,
och har för avsikt att kopiera några sidor Xenofon
ur sin fars bibliotek. Han har Anabasis framme
och får upp stället med Thálatta, thálatta!
Och det är givetvis just det som han haft i tankarna sen i går.
Men när han bläddrar i boken hittar han
förstrykningar i blyerts, ordet parádeisos
är således understruket, – han minns det själv
från Katedralskolans undervisning.
En stund senare hittar han vid ortnamnet Kerasunt
– på grekiska Kerasoûs, där Xenofon och hans män
efter ”Havet, se havet!” tillbragte tio dagar –
en utförlig blyertsanteckning som måste vara hans fars:
Kerasoûs, kerasós, kerásion, kerásia, cerasia, cerise!
Nagug kvicknar till i hans inre
och konstaterar att detta
med utmönstrande av alla vokaler ger KRS som i ”körsbär”.
Han upprepar mycket emfatiskt ”KRS, KRS, KRS”
på sitt eget ägandes språk
och vacklar upp ur länstolen,
kommer ut i trappan högt ropande
Thálatta, thálatta!
Nagug är i detta ögonblick
på en gång Xenofon och Ludwig van Beethoven
och ställer till med ett sådant brakande oväsen
när han raglar iväg nerför trapporna
att Hedda, som redan är uppe, strängt säger till honom
att ”bete sig som folk!”
Men Nagug ser ett hav av pariserblått för sitt inre:
”A – A – A – AH!” och så: ”A – A – A – AH!”
Han kommer ner i köket och landar i trädgården,
som är ”Nagugs Paradis”,
där hans stora körsbärsträd står.
”Lugna sig!” Men han har aldrig varit så lugn.
Xenofon fick alltså med sig tre körsbärskärnor från Körsbärsstaden
där den ligger i Anatolien på stranden av Svarta havet.
Tre körsbärskärnor från Kerasunt, märkta K, R och S,
av vilka den första planterades på författarens lantgård
hemma i Attika, den andra så småningom i Bois-le-Roi,
där Carl Fredrik målade trädet flera gånger i rad,
den tredje bakom huset på Skomakargatan i Lund,
där stora mörka körsbär nu hänger i klasar.
Körsbär i Paradiset! Han kallar dem ”kyssebär”.
Och slår fast att körsbär låter mycket bättre än bröstvårta.
Ordet så använt i den attiska komedin.
Nagug Språklagstiftaren fattar alltså beslutet
att körsbär hädanefter ersätter bröstvårta.
För damernas skull!
Sommardagen lovar att bli olidligt varm.
Men Nagug njuter ännu av svalkan under sin kerasós
och minns tydligt smaken av den körsbärslikör
han en gång drack på STEPHAN A PORTA i Köpenhamn
med föräldrar och systrar.
Var han sjutton år gammal?
Den ljuvliga nästan omärkligt
bittra smaken i den mörkt liquorösa sötman.
Alldeles nykter men absorberad av Konsonantföljden
går han tillbaka upp till sitt skrivbord.
Tar fram färgkritor och ett papper och ritar
för att markera dagen en ”Nature morte med körsbärsklase på tallrik”.
Signerar ”Nagug”.
Xenofon får anstå till senare.
I det gränslösa arbetet.

Stenbrott

Iförd morgonrock, i skinntofflor har Carl Fredrik Hill denna höstmorgon
blivit stående i ”salongen”, föräldrahemmets vackra
sällskapsrum där den svällande soffan och stolarna
just nu har vita skyddsöverdrag. Tyllgardinerna släpper in dagsljuset
som genom ett höstligt dis. Ingen sol.
Den stora prunkande palmen ska enligt Hedda ”stå kallt”.
Rummet är alltså oeldat, det är så här års helt enkelt oanvänt.
Hill står försjunken i tankar inför en av de många tavlor
som hänger på väggarna, alla målade av honom själv,
de flesta i guldramar som blänker dämpat i halvdagern.
Här står han mitt i sin egen Historia. Vad stilla
allting har blivit, hit når inte ens ljuden från gatan!
Tavlan inför vilken han stannat föreställer ett stenbrott
vid floden Oise, som skymtar pariserblå i dess fond.
Han kommer ihåg sitt febrila arbete med serien av skisser
och målningar uppifrån l’Oise. Stenbrottet!
Han vet att ordet carrière i betydelsen ”stenbrott”
har att göra med de ”kvaderstenar” som han målat i förgrunden
men samtidigt är stenbrottet slutpunkten för hans parisiska carrière
då de ohyggliga rösterna för första gången gjorde sig påminda
och han tyckte sig få kontakt med forntiden i sitt inre, –
ett geologiskt arkiv av oerhörd omfattning, med bladavtryck
inne i stenen, fisk- och skaldjursfossiler på landbacken, vittnesbörd
från omvälvande katastrofer i hans eget förflutna. Avgrundsdjup
själen! Han säger sig att bildens kvaderstenar är byggelement
för en skånsk Nebukadnessar, för Nagug Forntidsarchegeten, härskare
över Nineve! Med dessa stenblock ska han uppföra, nej uppfinna
makalösa arkitekturer, tempel, molnstäder och palats:
imperiet över vilket Nagug ensam ska härska. Här är utgångspunkten,
stenbrottet, som samtidigt är hans slutpunkt, hans sammanbrott,
slutpunkten för hans färd på målandets vädjobana.
Ändå har ”karriären” just börjat!
Han återvänder med sömngångaraktig säkerhet till sitt skrivbord
och slår på måfå upp Thukydides, någonstans
vet han exakt vad han söker. Och mycket riktigt!
Volymen faller upp vid slutet av sjunde boken. Med ekot av en översättning
i minnet kopierar han nästan felfritt åttiosjunde kapitlet
om slutet på Expeditionen till Sicilien, det athenska
imperiets sammanbrott. ”I stenbrotten vid Syrakusa
där sutto vi och gräto”, lyder plötsligt begynnelsen av en dikt
som Nagug får fullborda senare, – om den athenske soldaten
som minns hur drömmen om Storhet och Makt slogs i spillror.
Som berättar om den kvävande hettan den första tiden i stenbrotten,
om alla sårade som dukat under, om kyla och svält
och förundrar sig över att han överlevt fångenskapen.
Tavlan i sin guldram är sinnebilden, – utgångspunkten för arkitekturer
av träd och mänskor, mytologier i Underjorden! Fri
är nu Nagug, Fri och så Stark att han obehindrat kan lyfta
blocken på plats. Hur han gläds när han inne i stenen
upptäcker avtryck av lagerblad
medan statyn av Apollon
knackas fram i den pariska marmorn!

Skrinlagt projekt till en kortfilm om C.F. Hill

Den här våren har Carl Fredrik Hill
tänkt på professor Ljunggrens föreläsningar i Estetik
som han bevistade 22 år gammal
för att med en kompromiss göra fadern till viljes.
Ingen målarutbildning! Och ändå målarutbildning!
Från en föreläsning minns han en dikt av Empedokles
som tycktes hävda att världens synlighet
har våra ögon till förutsättning.
Parmenides’ Vara hade varit färglöst och orörligt
men hos Empedokles var människans ögon två målare!
Och nu säger hans syster Hedda att hon vill åka till Hven
i slutet av veckan, bara det vackra vädret består.
Carl Fredrik, som hela vintern vistats bland skuggorna,
ska självfallet följa med! – Tidigt på lördagen
åker Hedda, husjungfrun Ida och Carl Fredrik Hill
från LUND C med jern-banan norrut. Byte i ESLÖF.
Märk stinsens flagga och förnicklade visselpipa
som ger avgångssignalen, på vilken lokomotivet
– sotsvart metall och solljusvit ånga – svarar med en enastående vissling!
Långsamt, muskulöst sätter sig loket i rörelse, – västerut, västerut
”till den synliga världen”, säger Hill för sig själv.
Kupéns resenärer betraktar Artisten med undran,
där han försjunkit i meditation inför de förbipasserande
slättlandskapen. Pilalléernas skrivtecken. Avstigning i LANDSKRONA.
Hill är införstådd med sin resrutt, som han känner sen ungdomen.
I ett halvsekel har familjen hyrt sommarnöje på Hven.
Från stationen går sällskapet med sitt pick och pack ner till hamnen
där den lilla ångbåten väntar. Just som Hedda sätter foten på landgången
frågar Carl Fredrik med överraskande självklarhet:
”Skulle världen ha synlighet, om det inte vore för våra ögon?”
Hedda ger sin bror en bekymrad blick
men konstaterar med lättnad att ingen har hört honom.
Hill tar plats vid styrbords reling och blickar oavlåtligt mot norr
där han ser Sundet öppna sig mot ett ofattbart Bortom:
Kronborg ärgbelupet till vänster, Helsingborg med Kärnan till höger.
Världens synlighet! Hans ögon målar och målar.
Kölvattnets skumrand, vågsvallet, det buteljgröna djupet –
han drar ett djupt andetag och njuter av sjöluften.
I dag är Nagug Empedokles, ön tillhör Solguden!
När man kommer i land står en hästskjuts och väntar.
Damerna stiger upp: tjocka ändor, frasande klänningstyg!
När man passerat kyrkan tar ekipaget till höger.
Kusken bromsar och bromsar. Och se! där nere står sommarhuset.
Hedda har redan avtalat återresa med kusken
när hon upptäcker att ytterdörren är låst.
Det kan göra detsamma! Hon går före med frukostkorgen,
brer ut duken i gräset, plockar därefter fram:
kall kyckling, potäter och grönsallad,
vitt bröd, ost och en flaska Bordeaux.
Efter maten går Hill nerför Husabacken
för att återuppta meditationen från båtdäcket.
Och blir stående nere på stranden i två hela timmar.
Ljusblått, ärggrönt… Hans ögon färglägger världen.
I den sena eftermiddagssolen för ångbåten dem tillbaka.
Så yr av sina sinnesintryck är nu Carl Fredrik, att han aldrig ska minnas
tågresan LANDSKRONA–LUND C. Tände han ens sin cigarr?
Men före kvällens inbrott är sällskapet hemma
och känner timmarna utomhus hetta i kinderna. Vilken dag!
När Hill fått av sig sina dammiga kängor, lossar han skjortkragen
och sträcker ut sig på sin schäslong,
drar en pläd över sig och somnar så gott som genast,
medan han tänker på Solgudens
drygt fyra miljoner oxar på ön,
av vilka han icke fick syn på en enda!

De tiotusen dagarna

Det är i februari 1911. Efter Köpenhamnsresan
i början av året ligger Carl Fredrik febersjuk i sin säng.
Han känner att han inte har lång tid kvar
och räknar ut att han vistats i fadersrummen på Skomakargatan
i tjugoåtta år. Han gör en multiplikation:
28 × 365. Han har vistats här tiotusen dagar!
Och nu ska han dö. ”Men jag har mina Tiotusen”, säger han yrande
och blir än en gång Nagug-Xenofon, ”ingen av dem
ska överge mig, här finns de tungt beväpnade Dagarna,
de lätt beväpnade Dagarna, Dagarna på hästryggen,
Bågskyttedagarna! Jag har mina Tiotusen!”
Han tycker sig inspektera dem en sista gång där de står uppställda
kolonnvis på foliantarken. Den sista marschen
genom det anatoliska berglandskapet kan börja.
Lättbeväpnade Dagar, Tungt Beväpnade Dagar,
alla igenkännliga som en Sofainetos eller Cheirisofos,
ty ingen Dag var den andra lik,
Ångerfulla Dagar, Sorgsna Dagar, Förbittrade Dagar,
Dödströtta Dagar, Modiga Dagar, Trofasta Dagar, Modstulna Dagar,
Hoppfulla Dagar. Inga Fega!
Han ser ut att vara ensam i sjukrummet,
ensam och bortglömd, men nej! – ”Jag har mina Tiotusen
som ska följa mig in i döden, vi ska passera Xenofons Paradis,
där körsbärsträden står i blom året om, vi ska komma
långt långt österut, till ’Bibelns länder’, som det står skrivet på kartan,
hoprullad nere i Katedralskolans kartrum. Och viktigast av allt:
med mina Tiotusen ska jag på dammiga vägar,
i trånga bergspass, genom steniga landskap gå norrut och nå fram till havet,
och mina Tiotusen ska gråta av glädje och omfamna varandra
när det pariserblå havet slutligen dyker upp,
högljutt snyftande ska vi alla ropa Thálatta, thálatta!
och tacka gudarna för att vi förunnades detta!”

Noter

* ΠΥΡΟΣ ΑΝΘΟΣ, i transkription pyròs ánthos, ”eldens blomma”, uttrycket belagt i en variant av Iliaden IX.212, citerad av Plutarchos. Jfr min Fjärilslära, Stockholm 2002, sid. 51. – ”Syfyklys och Hyrydytys”: för den Hillska förvrängningen, se min artikel ”Om Carl Fredrik Hills grekiska manuskript”, Aiolos 38–39, 2010, sid. 21 (ýgylmy för ágalma). 
* Il faut imaginer Nagug heureux, jfr slutmeningen i Albert Camus’ Le mythe de Sisyphe: ”Il faut imaginer Sisyphe heureux.” – Gatunumret 84 belagt i C.F. Hill, Dikter och författarskap på några språk, utg. Sten-Åke Nilsson & Lars-Håkan Svensson, Stockholm 2008, vol. 2, sid. 163; det motsvaras i dag av 17 A och B. 
* carrière: Vi har alltså att göra med två etymologier till vad som ytligt sett är ett och samma franska ord, som å ena sidan går tillbaka på det folkliga latinets quadraria, ”stenhuggeri”, ”plats där man hugger ut kvadersten”; å den andra på italienskans carriera (i sin tur troligen avhängigt det folkliga latinets carraria), ”väg som är farbar för vagn, carrus”. – ”archeget”, av grek. ἀρχηγέτης, ”ledare för ett kolonisationsföretag, stadsgrundare, furste”. 
* Empedokles’ rader citeras i nyplatonikern Simplicius’ kommentarer till Aristoteles’ Fysik (= Empedokles, fragment B 23 Diels-Kranz): 

Empedokles, Ögonen 

Som när ett målarpar gör färgrika bilder till templet,
båda skickliga män, förfarna i hantverkets konstgrepp, –
ja, när de händigt valt ut pigment till skiftande färger,
blandade proportionellt, lite mer av ett än ett annat,
avbildar de med dem vadhelst man önskar se målat;
båda framställer träd liksom mans- och kvinnogestalter,
vilda djur och fåglar samt vattenlevande fiskar,
alltida gudar jämväl, i rang och heder de främsta.
Så må du aldrig förvillas att tro att den dödliga världen
från något annat håll skulle få sin synlighets källa.
Nej, gör den insikt till din som guden låter dig höra!