Den inre rymden

Ur en kommande diktsamling av herr Espmark

[Jag ska läsa några dikter ur en nästan färdig samling. Den är ett sidostycke till Vintergata för sex år sen, nu en mer personlig bok – som följaktligen heter Den inre rymden. Den förra slutade i en bild av jaget på en bänk vid fjärden, drabbad av en tydligen definitiv hjärtattack. Där börjar den nya boken.]  

Det är disigt som i tidernas morgon.
Över fjärden far en frysande text,
kåre på kåre.
Vad som kunde vara en häger
prövar vingarna och lyfter. Löftet
om löv i kronorna infrias.
Och jag reser mig långsamt
ur den hopsjunkna mannen på bänken.
Det är dags att uppfinna världen.

[Så stiger en stenhuggare ut ur släkthistorien:] 

I ett uthus på Listarums backar
står Jakob Roos och hugger med mejsel
och hammare ut ett assyriskt lejon.
Hans handlag löper i tvenne släktled
till mig som skulpterar min text.
Himlavalvet av Komstads marmor
bär märken efter hans huggjärn.
Koltrastsången är sinnligt mejslad
och kring den böljar ett lövverk av sten.

[Nu är det 40-tal. Ett läraröde.] 

Jag tvingar in det artonde seklet
i måndagsmorgonens klassrum –
kring de sömndruckna pojkarna står det som mareld.
Klackarna sjunker i grändernas sörja
och grislukten letar sig mellan pulpeterna.
Lektionsutkastet är klottrat på avigan
av ett manusblad i min avhandling –
det viskas längst ner att den underkändes.
Jag lyckas ändå hålla seklet kvar
med kritan mot den svarta tavlan:
skalden Lidner (understruket) –
söp, ljög, stal, grät.
Men min klass är immun mot poetens misär,
upptagen av det som verkligen händer –
att brevbärarn knullar min fru.
Jag vet. Och jag vet att klassen vet.
När lektionen är slut
flyr jag med min hulkande skam
ner i det förflutnas gränder.

[Inför nästa stycke vill jag nämna att min debutbok heter Mordet på Benjamin.] 

I februari 1945
rämnar världen för andra gången.
Ryssarna når fram till Auschwitz
och ett dödsrike mitt i Europa öppnas.
Svultna själar strömmar ur dunklet,
mera ögon än kropp.
En av dem, judepojken Benjamin,
står plötsligt mitt i mitt pojkrum,
ännu i sina randiga trasor,
fingrar på mitt modellplan
och slår sig prövande ner vid björksekretären
med dess kartor över krigsskådeplatserna.
När han hör min röst far han upp,
ständigt beredd på vakternas nävar.
Han delar mitt rum i flera år –
ingen lägger märke till
den andra tandborsten i glaset.
Det jag skriver de åren söker ett mönster
som kan göra honom tydlig.

[Nu talar en död kinesisk poet.] 

Wan Xias försiktiga dikt om min död
får plötsligt sprickor mellan orden.
Och körsbärsblommen yr i väg,
förvandlad till snö i virvelvinden
kring orden som till sist blir kvar –
”ett nyckfullt självmord”. Jag som skakats så
av massakern på Himmelska fridens torg
att livet inte är möjligt längre
står intill rälsen i snöyran.
Och det språket inte kan säga blir sagt.
När lokets lyktor fyller världen
kastar jag mig ut i det ljuset.
Mitt rop som borde ha kvävts av snön
ekar bort över Kinas gränser.

[Så en älskad röst – Werner Aspenströms.] 

Som i min dikt om en bondestudent
ville jag skriva ett sista brev till mor.
Hon borde fått höra om allt jag läst –
hur det biter i näsan där i Himalaya
och hur det står till i atomen.
Man bröt nog in i det himmelska kafferepet
och viskade till henne: – Sonen din
har fått en stol i konungens akademi.
Hon fumlade säkert med kaffekoppen
och fann det onödigt hedersamt.
Själv satt jag på dass och grät den dagen,
plötsligt berövad trastens frihet.
Visst mötte jag mycken vänskap i kretsen.
Och förståelse. Bara så svårt att andas
i en sal av idel överhet
med krävande stjärnehopar i taket.
Det ville jag skriva i brevet till mor,
med en pressad pensé mellan bladen, ett tecken
för en ömhet som aldrig släppts ut hos oss.
Vid hennes dödsbädd beslöt jag ändå
att nu skulle gummans kind bli smekt.
Men jag fick aldrig upp den där handen.
Jag tror du förstår att en gosse av gråsten
har fått lite gråsten i fingrarna också.

[Till sist:] 

Jag känner hur du tänker i mig –
det ilar som månstrimman hit över vattnet.
Jag svarar med några definitioner:

Ditt ansikte är som en darrande spegling
i en skål med vatten.
Jag vill bära det genom åren
utan att spilla.

Mina tankar på dig är utan tyngd.
De roterar och glimmar som dammkornen
i strimman morgonsol genom fönstret.

Som tack för sitt rustika kvällsmål
lät vänliga gudar oss bli två träd
som åldras med kronorna i varandra.