Prosalyrisk text

av fru Frostenson

Naveln i jämnhöjd med ögonen. Blick och kön möts, ty han hänger upp och ner. Drick, säger ögonen. Drick det öppna: blod, sekret, säd. Svälj den hala varelsen, flådd, utlämnad, född. Drick öga vad du ser, och vänd.

Nu är du där. En av dem som ville till platsen. Vill, ska eller måste s e i
v e r k l i g h e t. I was there, it is true, believe me – Really, yes, I have seen.
Flockar drar över jordytan på jakt efter ett leende, ett ansikte, sökande en plågad kropp. Resande efter ett kors, en ros. Efter ett ansikte som någon beskrivit som makalöst.
En hand, en fot, eller en gyllene stafylokock. Man måste bara se det. Sen far man hem. Jag är en av dem, inget undantag. Jag är legio, gängse, allmän. Jag måste ta in det för att få bli av med det. Är det det?
Bli av med det, är det allt man vill.
En hög man (jösse, hare) stegar runt i shorts och en t-shirt med orden ” Nu återstår bara att spetsas på pålar” på okänt språk, men orden trängde genom översättningen, liksom stang ögonen.
Jag tog emot guidens fakta med god min, nickade och log bekräftande åt varje ord. Hon förde mig till salar med tavlor och hjortskallar, ekande gångar, ljuskronor och vävnader och tvärs genom ett jättelikt bibliotek. Vi hade en riktning, vi skulle Dit.
Det var omöjligt att inte se den, på avstånd hördes färgen.
Råmade målningen, dova ljud.
Ett gurglande ljud ur mig själv. Bara steg. Som en flod som kvävs, en lindad artär vars störtblodfors snart rasar loss.
Kom hit, rusa. Stå still.
Hon log när bilden nalkades, som i samförstånd, gav mig ett ögonkast som var både sorgset och skälmskt. Jag log tillbaks. När man ser tillsammans är man i tvångsförbindelse. Jag sträckte därför ut armarna till ett kors och var kvar så ett tag, så släcktes hennes leende.
En okänd kvinna stod mitt inför tavlan, frontalt, och grät rakt ut. Tårar kom i stötar, ett kastregn mot målningen.
Att se andras lidande är hemskt, varför känns det skönt?
Vakten förde ut henne stilla, hon gjorde inget motstånd alls.
– Sånt händer här.
Leende. Nej.
Nej, nu räcker det.
Jag bad att få vara ensam med kroppen ett tag, det är brukligt att så sker.
Min väglederska såg tveksam ut, men gick sin väg.
Tystnaden.
O skogar, ovädersfärg.
Olycksfärg, kroppssmorda skogsbruna duk.
Å
…kom till mig
ljöd skriftens ord: mitt ok är skonsamt
J a g  l å t e r  d i g  s e
Jag sökte det gurglande ljudet, floden ur mig ur faunens blick, den enda, utseende. Tyst
Se nu
Se för helvete   Å
Ett Å, kom ur mig. Så ett Å Å Å
Å Å Å
Å
bara det, sen
tunga hala kropp
vidöppna du
”hela skogen dånar av dig”
ja! Den raden var sann
”Din rödmun blänker, ditt öga det enda ser upp”
Ja 
”Du är underbar, där du hänger
i ditt motsatta kors” Nej!
”lodrätt ner, bunden vid benen
i den urgamla drömmen att hänga ur träden”
Ja. Nej. Men
”du ser ut
under handen av henne
du ser
det enda du känner
att låta det ske”
Ja ja ja

raderna dansade runt, bytte plats
hälften var sanning, resten var dikt men i mitten
ditt utseende, bara det Munnen
Röd. Röda mun, vilja
kyssa den medan ögat ser rätt upp i mig, in i mig
se in i ögonen då
att kunna göra något för ögonen
ö g o n e n

man kan bara se

jag la mig ner
nedanför målningen och såg upp
Där hans ögon var
Där var min mun
Där min mun var
Var hans blick
Så möts vi två. Rött båda vi såg
Se mig och Gå, fortsätt gå härifrån