Tal av Akademiens direktör herr Wästberg
Mången gång inleder direktören vid detta bord sitt tal med en återblick. Till exempel så här:
1813, för tvåhundra år sedan, utkom Jane Austens Pride and Prejudice. På en lista över den tidens bästsäljare finns Jane Austen med, alla de övriga är glömda. Slutsats: All konstnärlig verksamhet är oförutsägbar, i ständig jäsning.
För etthundra femtio år sedan just i december uppfann Alfred Nobel dynamiten och det ledde till Nobelpriset vilket nog smäller minst lika högt.
Läsning har varit ett aktuellt ämne dessa dagar. Herbert Tingsten uppgav att han läste fyrtio tusen sidor om året. Det är faktiskt inte så mycket: hundratio sidor per dag. Jag är lika beroende som han av denna ostraffbara last. En särskilt enveten läsare var hertigen av Charost. Han ägde det palats i Paris som idag hyser brittiska ambassaden. Där hörde jag hur han syntes försjunken i läsningen av en bok medan man ledde honom till giljotinen. Innan han lade huvudet under bilan vek han ett hörn i boken för att markera var han slutat läsa.
Fast jag inte längre på barns vis slukar böcker, fortsätter de att sluka mig. Jag är glad att ha mycket kvar att läsa. Böcker är som nybryggt te och jag själv en pratsam, kultiverad äldre dam. Jag har läst böcker uppe i ett träd, med ficklampa i en skrubb på sommarnöjet, i alla slags gömställen. Och när man behöver det är böckerna själva gömställen som stänger en dörr mot omvärlden men lämnar en ljusspringa vid tröskeln.
Stora konstnärer kan hos läsarna väcka en känsla att det inom dem göms oförverkligade möjligheter. Betydande dikt är större än vår förmåga att förstå den. Men det är som tolkar vi inbjuds till festen. Läsaren, lyssnaren vidgar texten, spårar resonanser, blir en medarbetare och sammansvuren genom att förvandla fakta till metaforer, prosa till poesi. Släktskap uppstår och förs vidare i nya former.
Carl Christoffer Gjörwell, Love Almqvists svärfar och kanske vår litteraturs störste läsare, ville tillägna sig författarens själ och utsätta sig för vällusten ”att uttömma bokens hela sinne, att se genom floret, d.ä. att se vad författaren tänkt och velat men icke kunnat säga: att bliva liksom hemmastadd med honom eller hans alldeles förtrogne vän”. Och detta helst ”i en vacker avsides boning, vid en skön utsikt, under en bekymmerslös stilla stund”.
Kanske är litteraturens kraft stark som kärlekens. Den får oss att se den älskade på nytt i hennes glans, den lär oss att öva känslor och aldrig gå döda genom en dag utan skynda oss att leva. Eller med Virginia Woolf: ”Läsandet av böcker (som Kung Lear, Emma, Proust) tycks verkställa en slags starroperation på sinnena. Efteråt ser man skarpare, världen har blivit fri från en täckande hinna och fått ett intensivare liv.”
Litteraturen vägrar att ge entydiga svar utan visar människan mellan ordningens lockelse och frihetens börda, mellan trygghet och utsatthet. I läsandet hamnar man någon annanstans än man planerat och ser hur det främmande och det igenkännliga möts i imaginära landskap.
Läsa är att komma underfund med att någon varit där före mig och gett ord åt det jag bara trott mig stamma fram. Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något. Läsandet är en lek som vidgar ens existentiella areal och en form av salighet som inte kräver någon lön. Det är också ett arbete att tränga in i det svårtillgängliga och upprätta ett förbund med texter som först verkar avvisande men kan bjuda på fantasirikedom och en språklig skönhet.
Läsandet kräver större aktivitet än de entydiga bilder som mer än någonsin omger oss. Om ett hus fotograferas på film ser vi alla samma hus. I en roman ser varje läsare huset lite annorlunda framför sig. Var och en av oss tolkar en dikt, en berättelse på sitt sätt. Litteraturen är inte manipulativ såsom bildmedia kan vara. En roman är inget fönster mot världen som då träder fram på papperet med oförändrad innebörd. Det är brytningarna i glaset som är det intressanta.
Ett litterärt verk kan inte avkrävas besked om sin innersta drivkraft eller yttersta konsekvens. Varje publicerad rad är en social handling. Men litteraturen är för den skull ingen variant av sociologi eller samhällsvetenskap. Det är ovisst om skönlitterära författare är nyttiga – eller om det är deras onyttighet som gör dem nödvändiga.
Enligt Ivar Lo-Johansson har författaren två uppgifter: att hålla det konstnärliga skriftspråket levande och revoltera mot förtrycket. En annan av litteraturens uppgifter är att hjälpa människor att förstå sin egen natur och få dem att inse att de inte är maktlösa. Därför drabbar censuren inte bara författarna utan allra mest läsarna. Om en läsare förvägras en bok förnekas hans rätt att veta och upptäcka. Michel Tournier har påpekat: ”I ett land där poeterna är tystade eller drivna i exil finner man oundvikligen husmödrarna köande utanför butikerna.”
Med en del av vår själ är vi medborgare i det påhittade rike där litteratur, konst och musik är provinser och där de stora verken höjt sig till flykt ovan sin tid och sina skapare: de handlar om människans tragiska villkor och de vittnar långt över Västerlandets gränser om frihet och tolerans även då de återger bilder av lidande och förtryck.
Spåren vi letar efter söker upp oss till slut. Några av de bästa resorna och de bästa böckerna är återbesök och ter sig i efterhand som omlastningsplatser i tillvaron. När jag blickar tillbaka ser jag gropar i jorden och påminns om de pålar som cirkussällskapet slet upp innan det färdades vidare med apelsinröda glödlampor på flätade sladdar och med trasiga program och outnyttjade fribiljetter kvar på platsen.
Böcker är verktyg både för att förstå världen och för att hänföras av hur orden bär oss mellan tid och rum. Om vi begär mycket av litteraturen ger den mycket åter genom sin mångtydighet, sin brist på bestämda besked, sin tankeväckande tvekan. När annat gått förlorat är det värt att leta upp de böcker vi har älskat mest och återse de lysande skuggor som ännu andas fritt i vår syrefattiga civilisation.
Som Bo Carpelan skrev: ”Diktens mening: att upphäva tyngdlagen. Att lyfta några centimeter över trasmattan.”
*
För två månader sedan avled konstvetaren och essäisten Ulf Linde, ledamot av denna akademi sedan 1977. Hans minne och gärning kommer att tecknas av den som nästa år utses till hans efterträdare.