Adolf Erik Nordenskiöld

Ur minnesteckning av fru Lotass

Nyårsdagen 1869 faller ett regn av stenar vid Hässle utanför Uppsala.
    Kring middagstid slår ett dån som av en ljungeld över himlavalvet. Tordönet fyller rymden och ekar längs med horisonten. I Strängnäs hörs ett starkt, åsklikt dunder. I Sigtuna hörs ett jämnt, monotont muller. I Uppsala hörs ett klapprande som från sammanrasande stenhus. I Stockholm hörs en dov, klanglös knall. Hastigt sprider sig ryktet att Nobels nitroglycerinfabrik i Vinterviken sprungit i luften. Detta dementeras dock genast. Fabriken står intakt. Från Åkers krutbruk meddelas att där inte heller inträffat någon explosion. Men varifrån, frågar man, härstammar då det märkliga ljudet?
    Flertalet av invånarna i trakten av Hässle är vid denna tid, mitt på nyårsdagen, på väg hem från kyrkan. Kärrornas hjul skramlar mot den hårt frusna landsvägen. De vägfarande hör inget annat än detta skrammel. De vandrare som tar sig hem till fots kan däremot berätta att de hört tre eller fyra knallar, lika de starkaste åskslag, och därpå ett rassel, ”som om en mängd åkdon i fyrsprång sprängt förbi eller som om man på en gång utstjälpt en stor mängd stenlass”. Därefter följer, säger flera vittnen, en obestämbar musik, som om en väldig orgel spelat i himlen, följd av svagt bortdöende flöjttoner.
    Ute på Lårstaviken ser en fiskare en sten falla lodrätt ned på isen. Den slår ett några tum djupt hål i den frusna ytan. Utan att tveka plockar han genast upp den. Den är varm, säger han, som om den legat i solen en sommardag. Ovanför strandbrinken hörs samtidigt fem skarpa smällar. En man på väg hem från kyrkan stannar upp för att lyssna och ser i samma stund en sten falla ned i snön framför honom. Den slås sönder i tre lika stora stycken som alla känns varma när han plockar upp dem. En fjärdingsväg bort hör en kvinna plötsligt ett genljudande dunder som bryts av ett fräsande som om ett rödglödgat järn doppats i iskallt vatten. En sten faller till marken fyra famnar framför henne, men sönderslås ej utan blir liggande hel, stum och tung i snön.
    Himlen är denna nyårsdag täckt av strömoln. Några vittnen kan berätta att själva molnen av det skarpa mullret har försatts i en skälvande rörelse. Några säger sig ha sett blixtar skjuta fram ur skyn. En eldkula har sakta dragit fram över himlarunden. Jorden har krängt och racklat under de från kyrkan hemvändandes fötter. 

Ett antal dagar hinner gå innan professor Erik Edlund, vid Elektriska telegrafverket, erhåller underrättelser om stenregnet. Vetenskapsakademien informeras och sänder genast en kurir, ingenjören Otto Fahnehjelm, som insamlar ett stort antal stenar.
    En av akademiens ledamöter, Adolf Erik Nordenskiöld, skärskådar de från rymden nedfallna stenarna med särskilt intresse. De ger honom svaret på en ännu ej ställd fråga. De bringar bud om en jordens skapelse vilken inte försiggått så som man mestadels hållit för sant, utan på ett helt annat sätt. Av stenregnet över Hässle sluter Nordenskiöld sig till att merparten av jordens stenar icke, som Pierre Simon de Laplace hävdat, har tillkommit genom smältning i klotets inre utan att de bildat sig genom aggregation ute i världsrymdens djup.
    För att skydda stenarna från förvittring låter Nordenskiöld insmälta dem i grova glasrör. Långt efter insmältningen utsublimeras ett salt från stenarna och avsätter sig på glasets yta. 

I maj 1870 beger sig Adolf Erik Nordenskiöld till Grönland. Han ämnar undersöka inlandsisens utbredning, men tänker samtidigt, på den bländande, vita ytan, söka finna spår av de regn som danat jorden.
    Den 19 juli, på vandring genom isöknen, påträffar han, på bottnen av vattenfyllda hålor på isytan, ett, som han skriver, ”högeligen gåtfullt” fast ämne i form av ett grått finkornigt grus. Stora mängder av detta grå grus återfinner han även i de älvar vilka genomkorsar glaciärernas spruckna kroppar. Inga berg finns från vilka gruset kan ha eroderats. I isflodens frusna strömmar finns varken stenar eller klippblock. Att gruset vilar i håligheter ovanpå isytan utesluter även, menar Nordenskiöld, möjligheten att det skulle skjutits upp i dagen ur djupa lager i marken. Således måste det antingen härröra från kända eller okända vulkaner eller så måste det otvivelaktigt vara av kosmiskt ursprung. Han ger det gåtfulla ämnet namnet kryokonit.
    Spaningarna efter kosmiska härolder fortsätter. Nordenskiöld uppdrar åt lokalbefolkningen att leta efter de särskilda himmelsstenar vilkas signalement han nogsamt förser dem med.
    I slutet av augusti får han så besked om att stenarna har återfunnits. Skyndsamt beger han sig till fyndplatsen, Ovifak, och påträffar där det största hittills kända, som han kallar det, meteorjärnblocket. Sven Hedin skall, i sin biografi över Nordenskiöld, dra sig till minnes hur det väldiga, 25 ton tunga blocket hemförts till Stockholm och i triumftåg dragits uppför Drottninggatan, vilande på en bädd av bjälkar, rullande på runda stockar, halade i långa rep av arbetare som, skriver Hedin, ”för den samfällda rytmens skull sjöngo en entonig sång”.
    Nordenskiöld tvekar inte. Stenarna är av kosmiskt ursprung. Vad det nu gäller är att oupphörligt söka och sorgfälligt bärga det kosmiska stoftets skördar. 

På kvällen, lördagen den 2 december 1871, börjar ett lätt snöfall över Sverige, åtföljt av en knappt märkbar vind. Efter några timmar övergår vinden i storm, sedan orkan. Snön faller allt tätare. När morgonen kommer, adventssöndagen, ligger ett på många ställen flera meter tjockt täcke snö över landet.
    Tystnaden och stillheten är fullständig. Lätta flingor fortsätter att dala genom luften. Nordenskiöld beger sig ut på jakt efter kosmiskt stoft. Efter denna väldiga snöstorm bör rymderna vara tvättade rena från jordisk smuts och rök och stybb. Vad som nu kan återfinnas däri måste ha rest dit över väldiga avstånd.
    Han lägger ett lakan på marken och uppsamlar därpå en kubikmeter snö. Ur den smälta snön utvinner han ett svart pulver som, skriver han, ger ”jernets reaktioner”. Upprepade undersökningar ger samma resultat. Dock går man inte fri från invändningen att den till synes ogrumlade snön i själva verket bär spår av mänsklig verksamhet, av verkstäder, järnvägar och industrier. Försöken måste därför utföras ånyo, och då så långt från den mänskliga civilisationen som det överhuvudtaget är möjligt att komma.
    Nordenskiöld beger sig till Spetsbergen. Avsikten är, skriver han, att ”besöka de från menniskoboningar mest aflägsna trakter af norra hemisferen, som man kunde uppnå”.
    Man försöker nå Parryön för att där övervintra. Isen lägger dock snart sina frusna hinder i vägen. Den 8 augusti tvingas man förtöja fartyget på isfältet.
    Nordenskiöld fördriver tiden med vandringar över den bländande vidden. Han ser snart att snön är beströdd med ett svart stoft. En undersökning ger vid handen att även detta stoft innehåller rikligt med magnetiska partiklar. Nordenskiöld menar sig nu ha bevis för att nederbörd bringar kosmiskt stoft till jorden. Gällande geologiska teorier behöver arbetas om. Där man tidigare utgått från att jordklotet i kvantitativt hänseende är i det närmaste oförändrat måste man nu räkna med ett hela tiden nedfallande nytt byggnadsmaterial vilket oupphörligt ökar jordens massa. Aldrig kommer denna byggnad att stå fullkomnad och färdig. Stjärnfall, norrsken, solrök och andra himlafenomen bör underkastas förnyade prövningar. Stenregn, meteorer, märkliga hagelskurar. Vittnesmålen läggs av Nordenskiöld ett till det andra. Summan talar tydligt om en ständigt pågående daning, en värld i evigt tilltagande. 

I augusti 1878 befinner sig Adolf Erik Nordenskiöld ombord på barken Vega utanför Tajmyrhalvön i det hav som snart skall komma att bära hans namn. Han är på väg att bli först att fullborda Nordostpassagen. Om två år skall han återkomma till Stockholm i fullständig triumf. Nu befinner han sig ensam på ett fjärran, öde snöfält.
    Hans blick söker sig, sin vana trogen, till det vita fältets yta. Han ser ansamlingar av besynnerliga gula sandkorn. Under hans mikroskop visar de sig vara begränsade av klart urskiljbara kristallytor. Dessa märkliga kristaller måste, noterar han, vara av kosmiskt ursprung. Varifrån skulle de annars ha kommit hit till detta avlägsna, orörda landskap av snö och is?
    I maj 1883 återvänder han, på sin sista polarexpedition, till Grönland. Han vill ånyo försöka ta sig in till det inre av ön, där han är viss om att i stället för slätter av is återfinna ett grönskande land, kanske klätt av väldiga skogar lika dem som återfinns i det frusna Sibirien.
    På isfältet blir han åter varse det stoft han kallat kryokonit. Nu tycker han sig bättre känna dess skapnad, dess begynnelse. Den från världsalltet härrörande beståndsdelen i detta stoft torde, skriver han nu trosvisst, vara ganska betydlig.
    Nya vittnesmål insamlas. Stenregn över Björksta socken. Stoftregn över Schlesien, Mähren och Ungern. 

Den 3 maj 1892 vid middagstid. Adolf Erik Nordenskiöld befinner sig på Skeppsbron i Stockholm. En kortvarig regnskur tilldrar sig hans uppmärksamhet genom den ovanliga våldsamhet med vilken dess stora, glesa droppar faller. När han kommer hem finner han sin hatt vara täckt av ett gråbrunt lerslam. På eftermiddagen sammanträffar han med ett större sällskap och undersöker genast de församlade herrarnas hattar. En del av dessa har, noterar han, till ägarnas ej ringa förvåning blivit lika illa tilltygade som hans egen.
    I följande dags morgontidningar annonserar han efter upplysningar om likartad nederbörd. Strax inkommer meddelanden från flera orter i Sverige, Finland, Norge, Danmark och norra Tyskland. Lerregnet har, visar det sig, dragit fram över hela den skandinaviska halvön med omnejd.
    I Helsingfors har regnet liknat en lervälling. Blommor och träd har blivit gråfläckiga. Svart regn har fallit i Ekenäs. Kläder som hängts ut på tork har fått ombykas flera gånger och har ändå inte gått att få rena. Vid Hangö järnvägsstation har en under bar himmel stående tågvagn blivit nedsmord av ett tunt lager lera. Vid Grönskärs fyrplats har till blekning utlagd väv blivit helt gråfärgad. Kommendörkapten Louis Palander meddelar att den vanligtvis bländvita ångbåten Sköldmön sett ut som om hon blivit bestänkt med tjock, brun färg. Vid Rosendals trädgård är drivbänkar och växthus belagda med gråbrunt stoft. Vid Anderssons stenhuggeri i Stockholm har stoft samlats på färdigpolerade, rengjorda gravstenar. Vid Experimentalfältet på Norra Djurgården är ett glastak täckt av samma stoft. Mängden som fallit över Stockholm är i själva verket så stor att man ännu flera veckor efter regnet, på fönsterrutor, staket och polerade stensocklar, kan se tydliga, som med grå limfärg fästade märken.
    Under Nordenskiölds mikroskop visar sig stoftet bestå av kantiga, genomskinliga korn höljda i ett brunt, kolhaltigt ämne. Ur stoftet visar det sig möjligt att med magnet utdra små svarta partiklar och kulor av delvis oxiderat metalliskt järn.
    Nordenskiöld konstaterar att den sammanlagda massan nedfallet stoft bör ha varit minst 500 000 ton. Han jämför med det stoft som av Gaston Tissandier insamlats på ett av Notre Dames torn. Han jämför med det passadstoft som undersökts av Charles Darwin. Han jämför med det polarstoft han själv iakttagit på den grönländska inlandsisen. Vår värld har, skriver han, danats genom att kosmiska partiklar samlat sig genom tidernas längd. På så sätt har jordklotet, från att ha varit en obetydlig kärna, utbildats till den väldiga storlek det idag har. Därigenom fortsätter det också att år för år öka i storlek genom ett ständigt nedfallande av stoft; ett vidgande, ett expanderande, en ökning av massa som aldrig någonsin upphör.
    Nordenskiöld noterar nogsamt varje enskild händelse i denna skapelsehistoria. Listorna växer år från år. Vittnesmålen blir fler och fler. Mängden stoft som fyller rymden är till synes ofattbar. Den samlade vikten av alla från himlen fallande stenar är snart obegriplig. I alla tider, på alla platser, har pågått och pågår det oupphörliga regnet. Ofattlig är den tidslängd det har tagit jordklotet att nå sin nuvarande form. Men inte mer ofattlig, konstaterar Nordenskiöld, än den som vore av nöden skulle solen och planeterna ha bildats genom avsvalning av en upphettad gasformig nebulosa, det han kallar ”ultraplutonismens glödfantasier”. 

Orubbligt håller Nordenskiöld fast vid sin berättelse om jordklotets skapelse. Han finner dock inget slutligt bevis för sin tes. Inför bergens stenlager tycker han sig stå inför eoner av på varandra skiktade kosmiska varv. ”Människoanden”, skriver Sven Hedin, ”nöjer sig icke med halvmesyrer, och slutar icke att söka förrän den nått gränsen mellan det möjliga och omöjliga. Och när skall den gränsen hinnas? Aldrig, förvisso, aldrig!”
    Frågorna söker oavlåtligt svar.