På hundraårsdagen
Betraktelse av fru Danius
Ryktet hade alltså talat sant!
Så hette det i inledningen till en längre artikel i tidningen Dagen den 3 juni 1914. ”Ryktet hade alltså talat sant!”
Vad hade hänt? Svenska Akademien hade valt in en ny ledamot. Det hade ryktats om namnet, bland annat i en notis i Dagens Nyheter, men nu var beslutet fattat och offentliggjort. Nyheten spred sig snabbt om vem som skulle efterträda poeten Albert Theodor Gellerstedt på stol nummer sju. Pressen var entusiastisk, allmänheten också. Det var inte vilken författare som helst. Aktad, ja, mer än så, beundrad, rent av älskad. Känd i hela landet, för att inte säga i hela världen.
Den nya ledamoten, 55 år gammal, hade bara några år tidigare tilldelats Nobelpriset i litteratur, som första svensk och – ännu märkvärdigare – som första kvinna. Visserligen hade beslutet föregåtts av häftiga kontroverser inom Akademien, men ändå. Fem år senare var allt annorlunda. Beslutet om invalet var i princip enhälligt. Hon fick 13 röster av 15. Alldeles oväsentligt var det väl inte att Carl David af Wirsén, den mest motspänstige på motståndarsidan, hade hunnit avlida under tiden. En ny tid hade börjat.
Det rör sig förstås om Selma Lagerlöf. Invalet överraskade henne, det förstår man av hennes brev till Erik Axel Karlfeldt, Wirséns efterträdare på sekreterarposten. ”Bäste Doktor Karlfeldt”, skrev hon från Mårbacka den 30 maj, ”ingen av Er akademis ledamöter tror jag har blivit så överraskad vid nyheten om ett inval som jag, och min första tanke var att jag inte borde mottaga det”.
Ville Selma Lagerlöf vara artig mot Akademien? Förmodligen inte. I ett brev till sin livskamrat, Sophie Elkan, skrivet samma dag, berättar hon om beskedet i liknande ordalag. Av allt att döma var hon verkligen överraskad. Framför allt var hon tveksam, även om hon kände sig hedrad. Hon vägde nackdelarna mot fördelarna, argument för argument. Den våren hade hon varit upptagen med att skriva en stor bok, Kejsaren av Portugallien, och arbetet hade inte bara varit mödosamt, det hade också gått långsamt. Hon talade om myror som drar granbarr till en stack. I maj lossnade äntligen arbetet – och då kom telefonsamtalet från Karlfeldt. Och han ville ha svar direkt. Lagerlöf hade hört om spekulationerna, som tryckts dagen före i Dagens Nyheter, och hade hunnit samla på sig tvivel. Hennes arbetsbelastning var stor nog som den var och dessutom var det långt till Stockholm. Skulle hon verkligen kunna vara till nytta? Borde man inte välja in någon annan?
Karlfeldt försäkrade henne att hon var behövd av Akademien – som stor diktare. Han var ytterst vänlig och tillmötesgående, ”inte det minsta akademisk”, noterade hon. Men han tillade samtidigt att om hon sade nej, ”så blev vägen till akademien inte så lätt igen öppnad för en kvinna”, som hon berättar i brevet till Elkan. Lagerlöf var engagerad i rörelsen för kvinnlig rösträtt, så argumentet vägde säkert tungt, men det var inte avgörande. ”Det som oroar mig är tiden, stockholmsresorna. Jag vill inte upphöra att skriva, som de andra göra”, fortsatte hon i brevet till Elkan. ”Jag skulle vilja ha gjort något duktigt, innan jag bleve invald. Det är det egentliga skälet till min tvekan. Detta är som ett slags pensionering. Nu duger jag till ingenting mer, nu blir jag invald i akademien. Det är så eget, att detta kommer just nu, då jag känner mig ung på nytt och arbetsför som jag inte varit på många år.”
Så ringde telefonen igen. Karlfeldt ville ha besked. Lagerlöf påminde om sin tvekan. Han försäkrade att akademien skulle ha överseende med att hon redan hade en stor arbetsbörda och att hon bodde där hon bodde, långt från huvudstaden, och så var saken klar. Svenska Akademien, inrättad 1786 av Gustaf III och av honom kallad ”ett samhälle af svenske herrar och män”, hade begåvats med sin första kvinnliga ledamot.
En detalj återstod dock. Akademiens Höge Beskyddare, Hans Majestät Konungen, måste godkänna invalet. Karlfeldt hade redan den 28 maj ställt ett brev till Gustaf V där han anförde Akademiens skäl att välja in en kvinna. Det var visserligen sant att Gustaf III beskrev Akademien som ”ett samhälle af svenske herrar och män”, betonade han, men ingenstans i stadgarna fanns en formulering som ”förutsätter, än mindre föreskrifver, att medlemmarna skola vara af manligt kön”.
Därtill påpekade Karlfeldt att Akademien redan tidigt i sin historia hade velat se Anna Maria Lenngren som ledamot. Och mycket riktigt. Den som ger sig ned i Akademiens arkiv hittar ett brev från den 2 februari 1795 där Carl Gustaf Leopold skriver till ständige sekreteraren, Nils von Rosenstein, för att diskutera tänkbara ledamöter. ”Uteslutas fruntimmer af våra författningar?” frågade Leopold och talade sig varm för fru Lenngren – hon vore ett ”rättvist ämne för academiens uppmärksamhet”. Och om fru Nordenflycht hade levat, tillade han, hade hon inte varit en av De Aderton? Vid flera tillfällen ser man Lenngrens namn i Handlingarna. Vid en sammankomst i januari 1798 upplästes ett par verser av henne och ledamöterna lyssnade med ”det fullkomligaste nöje och bifall”, som Rosenstein skrev i protokollet den 11 januari.
Idén föll dock på att kvinnor inte var myndiga och därför inte kunde underteckna Akademiens stadgar med sitt namn – namnteckningen hade varit ogiltig juridiskt sett. Istället träffades en annan överenskommelse så att Akademien kunde dra nytta av fru Lenngrens snille och lärdom. Hon fick fungera som skuggledamot och för detta fick hon en årlig pension av Akademien. Fortfarande idag omtalas Anna Maria Lenngren som den nittonde ledamoten.
Det var detta Karlfeldt syftade på när han pläderade för Lagerlöf i sitt brev till den Höge Beskyddaren. Han underströk också att Kungl. Vetenskapsakademien hade valt in Marie Curie, Nobelpristagare i fysik. Hunnen så långt infogade han emellertid en brasklapp. ”Akademien har icke med detta val åsyftat något yttrande i riktningen af kvinnliga inval öfver hufvud. Tvärtom synes den manliga traditionen härvid för fast och välgrundad för att frångås annat än i sällsynta undantagsfall, liknande det föreliggande.” Lagerlöf var ett unikum och skulle så förbli i trettio år, fram till Elin Wägners inval 1944.
Kungen biföll.
Så kom sommaren. Lagerlöf arbetade hårt med Kejsaren av Portugallien. Först en bit in på hösten var hon klar. Den 30 november skriver hon till Karlfeldt att inträdestalet över Gellerstedt ännu inte är färdigt eftersom arbetet med boken dragit ut på tiden, men senast den 11 eller 12 december skulle Akademien kunna räkna med att få texten. Lagerlöf passade på att ventilera klädselfrågan. ”Tack för den lilla upplysningen om toaletten”, skriver hon. ”Jag hade nästan tänkt på helt vitt för inträdesdagen, svart naturligtvis för kommande högtidsdagar, men jag rättar mig alldeles efter akademiens önskan.”
Två veckor senare låg Lagerlöf till sängs. Hon hade känt sig dålig ett tag. Den 15 december – talet hade just gått iväg med posten och bara fem dagar återstod till högtidssammankomsten – den 15 december skrev hon till Karlfeldt att hon trodde att hon hade influensa. Men hennes läkare menade att det var överansträngning, avrådde bestämt från att fara och bad henne meddela Akademien, vilket hon härmed gjorde. Själv trodde hon att om hon bara fick vila några dagar skulle hon nog kunna komma, fast säker var hon ju inte.
Fem dagar senare stod hon ändå här, Selma Lagerlöf, i just denna sal, vid just detta klockslag, och talade över Gellerstedt, ”blommornas och fåglarnas skald”, som hon kallade honom. Alldeles begeistrad i företrädarens produktion var hon inte. Medan hon förberedde inträdestalet skrev hon till Elkan och klagade på den korta tid som stod till buds. Akademien ville ha talet i god tid. Nu undrade hon hur hon skulle gripa sig an Gellerstedt. ”Karlen är så innerligt snäll och söt, men så omöjligt enkel och borgerlig. Det finns intet fel på honom”, skrev hon till Elkan. Men till sist hittade hon en framkomlig väg och det blev ett inträdestal, hela 45 minuter långt, som gjorde Gellerstedt rättvisa med god marginal.
Om Selma Lagerlöf hann läsa Aftonbladet den dagen vet jag inte, men om hon gjorde det, gladde hon sig säkert åt Helena Nybloms starkt uppskattande artikel om Kejsaren av Portugallien. Rubriken löd: ”Selma Lagerlöf och hennes senaste bok. Ett apropå till bemärkelsedagen”. Och hon gladde sig säkert lika mycket åt hyllningsdikten i spalten intill, alldeles under en annons för Wirserums Lyxmöbler på Vasagatan. Dagen till ära hade Astrid Gullstrand skrivit en sonett:
Nu brinner ljuset vid din plats i ringen
av Sverges största skalder, där du står
så osökt värdig, älskad såsom ingen,
och gripande din röst vart hjärta når.
Ty vem kan såsom du fördjupa tingen
och locka fram ur vinter evig vår!
Invid din panna susar säkert vingen
av frigjord själ, som du att teckna går.
Må denna stund du i ditt väsen känna
hos Sverges kvinnor till din ande spänna
en våg av tankar, bärande och hög,
med tack för allt, du i din gärning givit –
du främst bland seklets svenska kvinnor skrivit
Ditt vittra namn, som genom världen flög …
Selma Lagerlöf höll sitt inträdestal iförd en aftonklänning som sytts upp av Stockholms främsta modehus. Hon beskrev plagget som ”engageanter, flor och fransar” – citatet kom från Bellman, från Fredmans epistel nr 3, där det heter: ”Hurra, si, Ulla dansar: / Engageanter, flor och fransar, / vit sultan och blomsterkransar, / Vita ben! Vita ben! / Si, ljus och lampors sken!” Därefter hälsades hon hjärtligt välkommen av direktören, undertecknade Akademiens stadgar och fördes av sekreteraren till sin plats vid bordet, stol nummer sju. Hennes ljus tändes. Det var den 20 december 1914, och alla visste att dagen var historisk.