Svar på inträdestalet
Svar på Klas Östergrens inträdestal av Akademiens direktör herr Espmark
Min herre!
Ni har med känslighet och skarpsinne tecknat er företrädares minne. I er bild av hans egenart som kritiker och ordkonstnär är det en observation som faller i ögonen, med Ulf Lindes egna ord hur han ”ena stunden kallats radikal och nästa konservativ trots att [han] sagt samma sak”. Genom att förbli sig själv blev han ”otidsenlig” i Nietzsches mening, just på det sätt som en verklig konstnär är det – alltid mothårs.
Ulf Linde hade drag av gammaltestamentlig profet. Hans värderingar var kompromisslösa och kunde bäras av en helig vrede – inte av vad som numer kallas ”ilska”. Med auktoriteten förenade han en fenomenal förmåga att göra konstverk levande för betraktaren. En bekant till mig har berättat om en konstvisning på Thielska galleriet när ett elavbrott uppstod. Ulf Linde fortsatte analysen av tavlorna i fullständigt mörker, utan att suggestionen slappnade. Min sageskvinna säger att denna förevisning av osynliga verk var den kanske starkaste konstupplevelse hon haft.
Vi i Akademien har flera gånger upplevt något liknande. Inför en gemensam Parisresa på 90-talet – en resa som Ulf Linde med sin misstro mot flygning inte kunde delta i – gav han oss en lektion i Picassos konst, en upplevelse som i suggestionskraft överträffade vad mästaren själv kunde erbjuda på sitt museum.
Hur gick dessa mirakel till? Ulf Linde kunde börja i marginalen, i en detalj – i det avseendet lik Derrida – och utifrån den enskildheten rulla upp hela sammanhanget. Men inte för att låta detaljen underminera helheten utan för att öppna den. Till skillnad från Derrida ställde han också det personliga tilltalet i fokus.
Jag minns många stimulerande samtal med Ulf Linde på Den Gyldene Freden efter sammanträdena. Det kunde handla om exklusiva litterära mästare som Mallarmé och Wallace Stevens. Linde hade lika egensinniga och inträngande synpunkter på dessa författare som på konstverk från skilda tider. Vi ska inte glömma att vår epoks främste svenske konstkritiker också var den som grundlade förståelsen för Lars Ahlin. Han var en humanist med verkligt bred horisont, en viktig medarbetare i denna akademi och en klok och varmt respekterad vän. Det har blivit en stor tystnad efter honom.
Min herre!
I en skiss till det som tänktes bli en ny Röda rummet – alltså Gentlemen – låter ni den sentida Arvid Falk stiga upp i en luftballong och få ett fågelperspektiv på det Stockholm där romanen skulle utspelas. Om jag ett ögonblick fick låna den där ballongen för att få en överblick över ert författarskap skulle jag få se ett rikt varierat landskap utbreda sig, med välkända formationer som Gentlemen och Gangsters, Den sista cigarretten och Twist, men också med episka höjder färgade av Österlens sol, med TV-pjäser som den briljanta Gustav III, med översättningar av teaterstycken från flera språk och ett vimmel av smärre bidrag i skilda genrer.
Era böcker har gjort er till en populär författare. Ni förråder i en tidig intervju att ni vid tiden för Gentlemen rentav var frestad att bli en litteraturens Lasse Lönndahl. Men ni hade mod och sturighet nog att avstå från fortsatta publiksuccéer för att i stället söka er fram på nya, mindre uppseendeväckande vägar. Ni ville utforska romanens väsen och hitta nya uttrycksmedel. Utan den integriteten och den viljan att gå vidare hade ni kanske aldrig skapat verk som Ankare och Med stövlarna på, ett par av mina favoriter.
Ett centralt begrepp i er prosakonst är det expanderande nuet, ett slags epifani där inte bara framtiden utan framför allt det förflutna är lika närvarande som nuet. Det är i mina ögon en lika viktig som vital upplevelse.
Med den här föreningen av kreativ bredd, egensinnig prövning av nya vägar och insikt om skilda tiders närvaro i nuet har ni varit ett lockande byte för denna akademi. Men jag tror det också kan bli ett utbyte.
Ni talar på ett ställe om er ”asocialitet”, en läggning som gjort att ni ”förr eller senare inte skulle stå ut med arbetskamraterna”. I era jobb har ni alltid ”levt med den där känslan att det här är bara just nu, sedan är jag fri igen”.
I det jobb som ni får idag blir man inte så lätt fri igen. I gengäld kommer ni att finna att ni hamnat på en arbetsplats där kamraterna är just så asociala som ni. När pressen vid tiden för Rushdiestriden talade om två fraktioner i Akademien svarade er företrädare barskt: Varje rykte om att Akademien skulle rymma färre än arton fraktioner är falskt. Ni kommer att befinna er i den såvitt jag vet enda anarkistiska institution som existerar, en institution som aldrig skulle ta emot ett öre av staten och inte heller lyda en order från något som helst håll, en krets där ingen omröstning är unison men respekten för de andras mening stark. Ni kommer att finna inte bara att man kan bevara sin självständighet och sitt egensinne inom denna församling utan också att det är just denna integritet som respekteras. Jag får med de orden hälsa er varmt välkommen.