Tre dikter ur Skapelsen

av herr Espmark

Arioso

Jag störtade ut, förvandlad till lågor,
ur biblioteket i Alexandria.
De nio papyrusrullar som hyst mig,
ännu sprakande av sviken kärlek,
förbyttes i gnistor och stigande flagor.
Och jag dog för andra gången.

Fragment av mig blev kvar som citat.
Mitt ord för himmel högg tag i en lärd pedant –
han klamrade vid skrivpulpeten
när det blå helt plötsligt blev djupnande blått.
Ett pronomen använt på ovanligt sätt
förhäxade en grammatiker. Ordet
som skrev sig i guld och grönt – en skalbagge! –
öppnade sina täckvingar och lyfte
för att bära sitt sammanhang genom seklen.

Andra fragment av det som var Sapfo
blev kvar som flagor på de passerande
för att ”ropa tillbaks den hon länge älskat”.
Ord som svedde vinden: Vad ville du med mig
när jag klövs som ett vedträ,
”skakande av åtrå och plötsligt knäsvag”?

Jo, min berusning fanns kvar,
skonad av sin broder elden,
och fann en tillflykt hos en ensam kvinna
i det gröna skenet från en oljelampa,
susande i kvällen bland häpna harkrankar.
Hon klottrade dikt på avrivna lappar.
Såg upp när någon ropade: Emily!
– ett ögonblick försvarslös.
Då for min yrsel in i huvudet på henne.
Ringandet i det som var mina öron
tog plats i hennes
och jag svettades i hennes hud
vid tanken på den älskade.
Hennes språk begrep jag väl inte
och smärtan från njurarna var inte min.
Men hennes rysning krävde ingen översättning,
inte heller den häftiga rodnad
som kändes långt ner på halsen.

Kedjan

Jag var bygdens snille
som de skrattade åt på kyrkbacken,
dessa kloka som sitter så bredbent i livet.
Men att tro sig ha grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.

Jag var slängd i latin. Och mitt i hånet
skramlade byn ihop till en tid
för mig vid universitetet i Jena.
Där tilläts jag rentav disputera
och försvara tesen att människan finns
trots alla tecken på motsatsen.
Möjligen blev jag underkänd.
Jag vill inte minnas, ett år av förtvivlan
som sa att människan är människans varg.

Men så kom jag att höra en filosof,
hette Schelling, och jag förstod med ens
vår uppgift i världen. Bibeln har fel –
Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.
Den är full av spår som väntar på steg,
banor för tankar som inte har tänkts.
Himlen hamras ju ännu ut.
Och historien, lärde jag mig, är en kedja
där vi väntas foga länk till länk.

Också här i byn kan vi hjälpa smeden
att smida en länk med vår kärlek i
att fogas till det som börjar i diset.
Med min kunskap är jag ett slags sekreterare
med en hemmagjord snabbskrift
för att fånga molnens mångtydigheter,
fågelflyktens förebud
och det växande ljuset i människors ögon.
Mina valna bondska händer
har bara svårt att hinna med –

Kör

De som överlevde Förintelsen
skulle mötas här vid Hotel Lutetia
där Rue de Sèvres korsar Boulevard Raspail.
Det var vårt motstånd mot historien.

Barackerna var ett språk från Bayern
som reducerade oss till hår och skor.
Våra tankar hängde brända på stängslen.
Sjok av himmel och landskap var borta
liksom varje begriplighet.
Men vår dröm om ett möte bortom tiden
fanns kvar bland de trasor som var vi,
sammantryckta i skitiga sovbås.
Också vi som var brända ben
drömde om den avlägsna dag
då vi skulle resa oss rasslande
och komma de andras ben i möte.

Nu är vi till sist på avtalad plats
och ser de våra nalkas på avstånd
med steg som inte brinner längre.
Men vi tror inte på deras verklighet än,
inte starka nog att känna igen.
Därför stirrar vi in i hotellets fönster
för att se dem komma i spegelbilden.
Vi måste möta varandra försiktigt
för att glädjen inte ska bli för häftig
för oss som så länge saknat den.
Till sist går vi mot varandra, beslutsamt
som ville vi skingrade som församlats
hjälpa den hejdade Skapelsen.

Efter ett ögonblicks tvekan
smeker ett svartnat fragment av en hand
en alltför länge saknad tinning.
Och rök som kan ha varit ett barn
kramas av rök med form av en mor.